Ny valomgång: hoppfullt tecken eller bara ytterligare en fotnot i Afghanistans blodsbesudlade historia?
In i det längsta försökte Hamid Karzai undvika en andra valomgång, efter att ha fuskat till sig egen majoritet 20 augusti, men motståndaren Abdullah Abdullah fick stöd i omvärlden.
Politiker som just ägnat veckor åt att rasa mot valfusk i Afghanistans grannland Iran kunde ju knappast offentligen omfamna Karzais röststöld.
Nu hålls därför ännu en valomgång, varefter Karzai troligen förklarar sig som segrare.
Det beslutet var välkommet och nödvändigt, men det går inte att förneka att målet om demokrati i Afghanistan har halkat ner en bit på dagordningen. I Washington handlar debatten numera snarare om hur man ska kunna hindra sitt afghanska krig från att ytterligare destabilisera kärnvapenmakten Pakistan.
Regeringen i Islamabad utövar ett inflytande över Afghanistan jämförbart med USA:s, men de drar inte alltid jämnt. Amerikanerna menar att pakistansk underrättelsetjänst i hemlighet fortsätter samarbeta med fraktioner inom talibanrörelsen.
Men nu har Pakistan inlett en storoffensiv mot södra Waziristan, ett bergigt gränsområde vars stamledare anslutit sig till talibanerna, där al-Qaidas ledare anses gömma sig. Det är inte första gången Pakistan attackerar stamområdena, men tidigare har striderna alltid slutat i vapenvilor.
Blir det annorlunda nu? I somras dödades den pakistanske talibanledaren Beitullah Mehsoud i ett amerikanskt flyganfall, och hans efterträdare är inte enade; framförallt är de inte alltid eniga med sina afghanska talibanbröder, trots att också de kämpar från pakistansk mark. Om Pakistan tar över gränsområdena kan läget drastiskt ändras.
Den amerikanske militäranalytikern Andrew Exum, tidigare rådgivare till general Stanley McChrystal, som är USA:s befälhavare i Afghanistan, skisserade nyligen tre möjliga utvecklingsvägar.
Den bästa ansåg han osannolik: att läget i Afghanistan stabiliseras genom ökade truppinsatser från USA. Den sämsta, likaså: att talibanerna segrar och extremistgrupper fortsätter attackera USA och Pakistan.
Mest sannolik är, gissade han, den blodiga medelvägen. Nämligen att USA:s falnande stridsvilja - tärd av dödsfall och ekonomisk ansträngning - till slut tvingar fram ett tillbakadragande av de flesta amerikanska soldater från landet, utan att USA släpper konflikten.
Mulla Omar kommer inte kunna promenera in i Kabul utan strid. Snarare lär USA fortsätta rusta regeringssidans krigsherrar, för att hålla landet i kaos hellre än i fiendehand, och fortsätta angripa misstänkta al-Qaidafästen - ungefär som man i dag hanterar inbördeskrigets Somalia, en icke väsensskild konflikt.
Det kan låta cyniskt, men det är inget nytt: "containment" brukade det kallas, när fienden var kommunister.
Vilken väg USA väljer, det avgörs nu. General McChrystal har krävt 40000 nya soldater för en sista satsning på att vända krigslyckan genom att säkra södra Afghanistan på bynivå - en "surge", som i Irak.
Obama har inte besvarat begäran ännu, sliten mellan alternativen: satsa allt på seger eller spela säkert och skadebegränsa? Men räkna med att han följer utvecklingen just nu.
Hur går den andra valomgången? Om Karzais skamfilade legitimitet solkas ytterligare, blir det svårt för Obama att motivera ytterligare truppinsatser.
Och hur går slaget om Waziristan? Om Pakistan säkrar bergspassen öppnas nya möjligheter att pacificera södra Afghanistan - men om Waziristan blir ett blodigt kaos, eller Pakistan retirerar, då rasar ännu ett argument för McChrystals strategi.
Klockan tickar.
