Nu var det emellertid spion-konferens, arrangerad av Sveriges öga och öra på Armémuseum. Föreningen består av veteraner från olika svenska underrättelsetjänster och leds av den förre IB- infiltratören Gunnar Ekberg.
Föredragen hade titlar som "Sveriges kommunistiska parti, Sveriges quislingar?" - frågan var retorisk - och "Sovjets massinformationsinhämtning i och kring Östersjön".
Det senare anförandet, som bland annat involverade dubbelbottnade fisketrålare och spionerande bärplockare, framfördes av en före detta militäranalytiker vars namn programmet bara gav som "Pelle".
I övrigt märktes inget av gamla dagars konspirativa stil. Det bjöds generöst på kaffe, bullar och skumnappar, och till fikat såldes och signerades böcker i matsalen.
Utöver spionbiografier och varierad sovietica, radade man upp illustrerade verk om militära elitstyrkor samt, för att avrunda hotbilden, en liten illgul upplysnings-pocket om "popvänstern" från Timbro förlag.

Över detta gemytliga kaffeos låg ändå en lätt men omisskännlig doft av Kalla krigets paranoia. Tjugo år efter murens fall höll den grånade skaran hemliga agenter konferens i skuggan av salig Stormakt Röd.
Minnet satt djupt: efter en harkling kunde de fortfarande räkna upp åttiotalets Östersjöbaser, Spetsnazregementen och miniubåtsmodeller lika lätt som multiplikationstabellen.
Förre IB-analy- tikern Svante Winqvist visade bildspel. Efter murens fall har han rest kors och tvärs genom det som en gång var DDR och fotograferat de gamla lagerbunkrarna för kärn-stridsspetsar, en gång avsedda för Paris, London, Stockholm. I dag öppna för besökare, eller övervuxna och glömda.
Och så var vi tillbaka i nutiden. För så är det ju med Kalla kriget också: övervuxet, glömt.
Själv minns jag bara några brottstycken av åren innan murens fall. Det sovjetiska hockeylandslaget, ubåts-jakterna, och att jag skrämde yngre lekkamrater med berättelser om den stundande atomvintern.
Men undergången ställdes in. I dag är det bara Svante Winqvist, och några till som han, som minns var dome- dagen låg på lur.

Det är lätt att måla historien om det svenska spionaget i svart och vitt. Antingen var militärer, agenter och övervakare vår första försvarslinje mot kommunismen, hjältar att medaljera. Eller så var de östpolitrukernas själsfränder, ett pyrande antidemokratiskt kol i folkhemsfnösket. Men sanningen är väl som vanligt sjaskigt grå.
Visst var det rätt att övervaka SKP, numera Vänsterpartiet, för visst var de - de ville vara - Stalins femte kolonn. Visst var det rätt att Säkerhetspolisen höll uppsikt över extremvänstern när RAF-bomber exploderade i Berlin.
Men det som följde var lika ofta fruktansvärt fel: mass- registreringarna, grundlagsbrotten, den inkrökta antikommunism som varken kunde eller ville skilja tredjevärldensolidaritet från terrorceller.
En nykter syn på vad som hände då, och minnet av hur verkliga säkerhetshot tilläts motivera vansinniga övergrepp, skulle inte skada i dag, under vårt så kallade krig mot terrorismen.
Vi verkar redan ha glömt, om vi någonsin lärde oss det, att precis som demokratin måste skyddas av säkerhetstjänster och spioner, måste den skyddas mot dem.
Aron Lund vikarierar på ledar- redaktionen under två veckor.