Från och med i morgon är den allmänna värnplikten historia. Inför denna milstolpe översköljs debatten av nostalgi. Värnplikten beskrivs i romantiska ordalag som en social smältdegel där unga män fått möta jämnåriga från alla samhällsskikt. Ja, det tycks som om en kulturskatt går i graven.
Svenska Dagbladet påminner om klassiska filmer som "Soldat Bom" och "Repmånad" i ett särdeles snyftigt farväl av värnplikten (SvD 27/6).
Politiker på vänsterkanten hakar villigt på.
"Slopa inte värnplikten", vädjade bland andra förra försvarsministrarna Björn von Sydow (S) och Tage G Peterson (S) på gårdagens Brännpunkt. Andra varnar för att det nya yrkesförsvaret kommer att få svårt att rekrytera andra än svagbegåvade machomän.
Mot bakgrund av all denna eländesbeskrivning måste det framstå som huvudlöst att avskaffa värnplikten. Dessbättre är så inte fallet. Vad värnpliktens försvarare gärna blundar för är att tiden har sprungit ifrån dagens personalförsörjning.

Den allmänna värnplikten har inte varit allmän på länge. Under senare år är det bara en bråkdel av alla unga män som har kallats in i tjänst. Det understryker det absurda i att bevara en tvångslagstiftning med hot om fängelse för den som vägrar inställa sig.
Värnplikten motsvarar inte heller de behov som finns i dag. De flesta som försvaret hittills utbildat kommer aldrig att sätta sin fot på en kaserngård igen, och att använda värnpliktiga i internationella insatser är förbjudet.
För att kunna skicka bataljoner till olika fredsinsatser krävs därför särskilda utlandsstyrkor.
Nu startar de om på ny kula varje gång. När förbanden väl kommer hem från insatsen - samövade och på toppen av sin kapacitet - upplöses de och soldaterna går skilda vägar.
Det säger sig självt att ett sådant irrationellt personalförsörjningssystem måste reformeras från grunden.
Genom att slopa värnplikten kommer man att kunna rekrytera kvinnor och män som är motiverade för att sättas in i internationella operationer. De kommer att vara bättre tränade när de åker ut och deras kompetens kommer att tas tillvara när de kommer hem.
Många europeiska länder går i samma riktning som Sverige av just dessa skäl.

Det betyder inte att det saknas orosmoln. Enligt riksdagsbeslutet ska minst tre fjärdedelar av framtidens arméstridskrafter bestå av periodvis anställda, det vill säga män och kvinnor som varvar insatser i försvaret med studier eller jobb. Högst en fjärdedel ska vara stående förband.
Det skulle ge det nya försvaret en bra balans, där man behåller dubbla kompetenser och underlättar framtida karriärväxlingar. Dessvärre tycks försvarsmakten själv mer inriktat på att heltidsanställa personal.
Ett annat orosmoln är de låga ersättningar som utlovas.
Därför krävs noga uppföljning framöver. Att skrota värnplikten var rätt beslut. Att forma en fungerande efterföljare kan ta tid. Men där måste kraften läggas, inte på att sukta efter soldat Bom.