PARTIBIDRAG
2009 var året då det inte längre gick att blunda för att vår före detta statsminister är till salu. Göran Persson har gått från att vara Sveriges mäktigaste man till att bli landets dyraste konsult. Karantänstiden var inte mycket längre än för en katt på väg in i Sverige.
Nyligen avslöjades det att han arbetar åt såväl försvarsindustrin som bilindustrin och etanolindustrin. Utan att skämmas kapitaliserar han på den auktoritet som omger statsministerämbetet för att kränga försvarsmateriel och annat.
Det är en skandal som det talas alldeles för tyst om.
Men hur är det med vår nuvarande statsminister? Man önskar att man kunde säga att det är helt uteslutet att någon kan köpa sig politiskt inflytande i Sverige. Vi är ju trots allt ett av världens minst korrumperade länder.
Men fullt så enkelt är det inte. I Sverige är det nämligen fritt fram att hemlighålla privata bidragsgivare. Tittar man runt om i Europa är det bara San Marino, Malta och Schweiz som intar samma bekymmerslösa hållning. I alla andra länder har man lagar som kräver att politiska partier och kandidater öppet redovisar varifrån de får sina intäkter.

I vårt grannland Finland kommer man att rösta igenom en sådan lag i januari efter en skandal som skakade om hela det politiska etablissemanget tidigare i år. Enligt regeringsförslaget måste alla donationer som överstiger 1500 euro offentliggöras och ett tak för givmildheten införs vid 30000 euro. I all valreklam ska uppges vem som har betalat reklamen.
Sverige skulle behöva lite av denna sisu. Redan för fem år sedan togs ett lagförslag fram som förespråkar samma öppenhet här. Men Moderaterna och Kristdemokraterna stretar emot med näbbar och klor.
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann hävdar att en öppen redovisning av kampanjpengarna skulle strida mot valhemligheten. Det är ett klent försvar. Kravet på offentlighet skulle bara gälla stora donationer på över låt säga 20000 kronor.
Att värna dessa givares blygsel ska vägas mot förtroendet för hela det politiska systemet.

Vad det egentligen handlar om är naturligtvis att M och KD är rädda för den skada de skulle lida om bidragsgivarna offentliggjordes. Inför förra valet tog M emot 30 miljoner kronor i privata bidrag. Det är mångfalt mer än alla andra partier får tillsammans och nästan lika mycket som partiet beviljas i statligt partistöd.
Om identiteten på dessa givare skulle röjas kommer det att visa sig att Moderaterna diar vid näringslivets barm. So what? kan man invända. Socialdemokraterna har ju i alla år tagit emot mångmiljonstöd av LO och till och med erbjudit en permanent plats i partiets verkställande utskott åt sin bidragsgivare. Något liknande skulle vara otänkbart inom Moderaterna.
Men livet är inte rättvist. Väljarna tycks strunta i att vårt största parti har växt samman med ett särintresse medan miljonbidrag från näringslivet skulle kunna rasera Moderaternas nya image som det nya arbetarpartiet.

Men Moderaterna lär knappast slippa undan den debatten ändå. Och väl är väl det. Schlingmanns försäkringar om att ingen kan köpa inflytande över den moderata politiken övertygar nämligen inte helt och hållet. Visserligen har näringspolitiken bara fått kaffepengar under regeringen Reinfeldt, men det faktum att bidragsgivarna erbjuds exklusiva möten med partiledningen som tack för sina gåvor är oroande i sig.
Blotta misstanken om att det kan finnas en prislapp på politiska beslut är förödande för demokratin.
I nästa års valrörelse kommer pengarna att spela större roll än någonsin när den politiska tv-reklamen får sitt genombrott. Väljarna har rätt att få veta vem som pröjsar.