Anna Dahlberg

Vi måste välja väg i flyktingpolitiken

Publicerad

Vi kan inte låta Sverigedemokraterna hålla flyktingfrågan som gisslan. Vi behöver prata om den växande strömmen av asylsökande till Sverige.

MIGRATION

Den som följer debatten får lätt intrycket att Sverige bedriver en ­hänsynslös flyktingpolitik. Ensam­kommande barn kastas ut hjärtlöst och gamla mormödrar portas utan till­stymmelse till medmänsklighet. Symbolerna för denna hårdhänta hantering är Migrationsverket och migrations­ministern, som får paradera i medierna som känslokalla principryttare.

Siffrorna talar dock ett annat språk. När FN-organet UNHCR listar världens främsta mottagare av flyktingar hamnar Sverige i topp. De senaste två åren har vi placerat oss på fjärde respektive femte plats bland världens samtliga i-länder. Bara USA, Tyskland och Frankrike tar konsekvent emot fler asylsökande än Sverige.

Ser man till befolkningsmängd finns det inget annat västland som kan mäta sig med Sverige. Vi tar ensamt emot 60 procent av alla asylsökande i Norden och Baltikum - tio gånger fler än Finland och åtta gånger fler än Danmark exempelvis.

När det kommer till ensamkommande flyktingbarn skiljer Sverige ut sig än tydligare. Förra året kom 2 657 sådana barn till Sverige, varav 82 procent beviljades asyl. Inget annat land är i närheten av dessa siffror. Det näst största mottagarlandet i Europa - Storbritannien - tog emot 1 277 barn.

Sverige är med andra ord något av ett unikum i västvärlden. Gång på gång har vi öppnat våra portar för människor på flykt - från Iran-Irak-kriget på 80-talet, Balkankrigen på 90-talet, Irakkriget på 2000-talet och nu från krigen i Afgha­nistan, Somalia och Syrien.

Sverige tog emot uppemot hälften av alla irakier som flydde till EU under Irakkrigets blodigaste år och nu är vi det största mottagarlandet av syriska flyktingar i hela unionen. Vi är på väg upp i historiskt höga nivåer med över 1 000 asylsökande i veckan. Mottagar­systemet är pressat till bristningsgränsen och kommunpolitiker runt om i landet slår larm om en ohållbar situation.

Det ger skäl till eftertanke. Sverige har de senaste årtiondena visat prov på exceptionell solidaritet med världens krigsoffer. Det är något vi kan vara stolta över, och kanske bör vi fortsätta på den vägen. Men då måste vi göra det med öppna ögon.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, räknar med att minst 70 procent av dagens flyktingar förblir arbetslösa efter två år och måste försörjas med social­bidrag. Visserligen lovade regeringen i veckan att ta över betalningsansvaret, men det ger ändå en bild av utmaningen. De människor som nu söker sig till Sverige - majoriteten från länder som Somalia och Afghanistan - har i de flesta fall mycket begränsad utbildning. Det är inte realistiskt att tro att de ska kunna hävda sig på den svenska arbetsmarknaden med några av världens högsta ingångslöner.

Vi måste förr eller senare välja väg. Vill vi förbli ett ledande flyktingmottagarland måste vi ge människor möjlighet att försörja sig med hjälp av lågkvalificerade och lågavlönade jobb. Alternativet är att omvärdera vår öppenhet.

Det är visserligen lättare sagt än gjort. Det som särskiljer Sverige är inte vår lagstiftning, utan tillämpningen. På några punkter har vi en generösare lagstiftning, men i grunden lyder vi under samma konventioner och direktiv som alla andra EU-länder.

Den stora skillnaden är att Sverige har avpolitiserat asylprocessen, som i stället sköts av domstolarna. I andra EU-länder tar man tvärtom politiska hänsyn när man tolkar lagen. Man tänjer på paragraferna och väntar med att fatta beslut så att flyktingströmmarna ska riktas mot andra länder i stället.

Syrienkriget är ett typexempel. I juni fattade Migrationsverket beslut om att säkerhetsläget i Syrien är så allvarligt att det utgör skäl för att få skydd i Sverige. Tyskland har gjort samma lagtolkning. I övriga EU har man i stället rullat tummarna med följden att de syriska flyktingarna har styrt sin resa till just Sverige och Tyskland.

Så ser den europeiska solidariteten ut i praktiken. Det är inte vackert, och det är möjligt att Sveriges roll bör vara att stå över detta schackrande och fortsätta bära en oproportionerligt stor del av bördan för världens flyktingströmmar. Men man kan lika gärna hävda att Sverige har tagit ett särskilt ansvar i flera decennier och att det är dags för andra länder att bekänna färg.

Om detta måste vi börja prata. Som det är nu finns det bara två positioner i debatten - Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och vänsterns krav på en ännu mer generös flyktingpolitik. Rädslan för att ge SD svängrum har skapat en förståelig beröringsskräck inför ämnet.

Men det måste vara möjligt att skapa ett utrymme i debatten mellan dessa positioner. Utgångspunkten bör vara att mångkultur och öppenhet är något gott, men att dessa värden måste förenas med en realistisk politik. Jag har inte svaret på vilken väg Sverige bör välja - låglönejobben eller en stramare flyktingpolitik. Men det går inte längre att blunda för att flyktingmottagandet inte fungerar. Och vi kan inte låta SD hindra oss från att diskutera den saken.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida