Anna Dahlberg

Varningslamporna blinkar kring assistansersättningen

Publicerad

Galopperande kostnader, fusk och en bransch som drar till sig lyck­sökare. Det går inte längre att blunda för de allvarliga problemen inom assistansersättningen.

I veckan presenterade Försäkrings­kassan sin prognos över utgifterna för personlig assistans för funktionsnedsatta. Inom fem år spås statens kostnader spränga 30-miljardersvallen (därtill kommer kommunernas kostnader). En reform som under sina inledande år på 90-talet uppgick till runt 5 miljarder kronor årligen har fått en skenande kostnadsutveckling.

Personlig assistans utgör dessutom bara en del av den samlade omsorgen om funktionshindrade. Ser man till den totala budgeten uppgår den till 66 miljarder kronor om året. Det är ungefär en och en halv gånger försvarsbudgeten eller mer än tre gånger så mycket som utgifterna för polisväsendet.

Inget annat europeiskt land är i närheten av de svenska ambitionerna på detta område. Medan Sverige lägger 2,3 procent av BNP på omsorgen om funktionshindrade ligger snittet inom EU på 0,5 procent. Inte ens våra nordiska grannländer förmår matcha den svenska nivån.

"Sverige har blivit ett avskräckande exempel internationellt", konstaterar en expert på området som vill förbli anonym.

Man kan förstås invända att det är stötande att sätta en prislapp på denna omsorg. Om behoven är oändliga måste även finansieringen få vara det. Problemet är bara att skattemedlen är begränsade. Ingen annan kommunal utgiftspost har vuxit så snabbt de senaste två decennierna och socialchefer runtom i landet oroar sig över att annan verksamhet trängs undan.

Är det självklart att äldreomsorgen och skolan ska stå tillbaka för att möjliggöra en fortsatt expansion av stödet för funktionshindrade? Och är det rättvist att den som drabbas av en svår funktionsnedsättning före sin 65-årsdag ska få assistans i hemmet, kanske dygnet runt, fram till livets slut medan 67-åringen som får en stroke eller drabbas­ av MS hänvisas till den alltmer underfinansierade hemtjänsten eller äldrevården?

Politik är den svåra konsten att prioritera. Den som hävdar att det inte får finnas något tak för hur mycket den så kallade LSS-reformen får kosta måste också våga säga vilka andra ambitioner som ska sänkas.

 

De skenande kostnaderna är inte det enda tecknet på att något har gått allvarligt fel med Bengt Westerbergs historiska reform. Handikappomsorgen har blivit en magnet för såväl riskkapital­bolag som kriminella ligor.

Svenska Dagbladet avslöjade i somras hur utländska riskkapitalbolag dammsuger marknaden på lönsamma affärer. 70 procent av landets fristående grupp ­ bostäder ägs numera av anonyma holdingbolag på Guernsey, Jersey eller Luxemburg ­ . De små, personliga boendena är på väg att försvinna.

Samtidigt har de illegala elementen nästlat sig in i branschen. Försäkringskassan vittnar om hur kriminella nätverk har satt i system att svindla staten på miljonbelopp genom att fejka anställningar med personliga assistenter som aldrig har varit närheten av en brukare. Flera hundra personer riskerar nu åtal. "Inte i min vildaste fantasi hade jag trott att vi skulle se denna sörja", konstaterade försäkringsdirektör Svante Borg nyligen.

Ytterligare ett bekymmer är den så kallade närståendeproblematiken. För många är det givetvis en trygghet att ha sina anhöriga som assistenter, men för andra kan det leda till inlåsningseffekter. När de anhörigas försörjning hänger på assistansersättningen finns inte alltid drivkrafterna att rehabilitera eller att stötta ungdomar som önskar att flytta hemifrån.

 

När så många varningslampor blinkar måste regeringen agera. Sanningen är att det offentliga har tappat kontrollen över assistansersättningen. Kombinationen av stora belopp och svag kontroll har skapat enorma incitament för överutnyttjande och fusk.

I botten finns en rättighetslagstiftning som är vällovlig i sitt syfte men vag i sina konturer. Det skapar goda möjligheter för riskkapitalbolagens jurister att driva ständiga processer mot stat och kommuner för att utverka fler assistanstimmar. Systemet saknar motkrafter, som en expert sammanfattar läget.

Maria Larsson (KD) har tagit vissa steg för att rätta till LSS-reformens avigsidor. Men hon tassar försiktigt och har vattnat ur i stort sett varje förslag hon fick i en utredning för ett drygt år sedan.

 

Frågan om assistansersättningen är känslig. Det är naturligt med tanke på att det rör en svag och utsatt grupp människor med legitima krav på att få leva fullvärdiga liv. Dessutom vittnar alla jag talar med om hur starka brukarorganisationerna är. Det finns en rädsla för att säga obekväma sanningar högt. Alla - från politiker till tjänstemän och debattörer - duckar hellre.

Den fegheten måste våra politiker skaka av sig. Sverige ska fortsatt ha höga ambitioner när det gäller de funktionshindrade livskvalitet, kanske till och med världens högsta. Men man måste våga erkänna att dagens system har stora brister som måste rättas till.

Det räcker sannolikt inte att reformera timschablonen; även sådant som lagstiftningen, den fria etableringsrätten och det delade huvudmannaskapet mellan stat och kommuner måste ses över. Dessvärre finns det inget som talar för att Maria Larsson vare sig har viljan eller förmågan att genomföra en sådan förändring.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida