Anna Dahlberg

Vänstern måste rycka upp sig under 2016

Publicerad

Vänsterns opinionsbildning har fastnat i ordmärkande och SD-fixering. Den fattiga idédebatten till vänster är ett växande problem.

Det har knappt gått en dag sedan i somras utan en text om hur den svenska högern mår. Sida upp och sida ner har det gjorts analyser av hur konfliktlinjerna går och vilka debattörer som ska placeras in i vilket läger.

Är det liberaler mot konservativa? Realister mot idealister? Eller är det bara den liberala familjen som har blivit så vittförgrenad och norénskt grälsjuk? Intresset har varit omättligt för att dechiffrera idéutvecklingen på borgerliga ledarsidor.

Till och med efter S-MP-regeringens 180-gradersvändning i november är det högerut som blickarna riktas. Säkert är det de liberala ledarsidorna som har fjärrstyrt regeringens agerande, argumenterade exempelvis Anders Lindberg i en ledarkrönika nyligen (AB 26/12).

 

Denna fixering vid den borgerliga debatten säger mycket om tillståndet inom vänstern. Där händer nämligen inte mycket alls. Visserligen har det grälats en del på Twitter mellan exempelvis LO-ekonomer och unga vänsterdebattörer på sistone. Men det stannar oftast där. Det blir ingen levande idédebatt där vänsterprofiler intar olika hållningar i synen på fri rörlighet, välfärd och jämlikhet exempelvis. En dubbelsuck på Twitter får räcka.

Dagens vänster är nämligen ointresserad av introspektion. I stället har den intagit terapeutens roll där meningsmotståndarnas psykologi och språk ska brytas ner i sina minsta beståndsdelar. Vilka motiv är det egentligen som styr borgerliga ledarskribenter? Och vilka ord draperar de sin agenda i?

Verkligheten har blivit ointressant. Ja, i sann postmodernistisk anda är det suspekt att ens tala om en objektiv verklighet. Det som ska analyseras är i stället vilka ord och förhållningssätt som används - så kallad diskursanalys på akademikersvenska.

"Se där, en misstänkt glidning!" "App, app, app - sade du naiv? – det är ju samma ord som Sverigedemokraterna använder!" "Det X nu påstår, som för övrigt känner Y, är väldigt likt det som Z skriver här."

Följden har blivit långa listor av brunstämplade ord, argument och debattörer. Hela ledartexter ägnas numera åt vilka begrepp som är lämpliga att använda och vilket språkbruk som måste undvikas. Vad som är sant och falskt är inte längre huvudsaken, utan vem som påstår något och varför. I stället för att gå till källorna och förutsättningslöst leta efter fakta avfärdar många vänsterdebattörer regelmässigt argument som "myter".

På Aftonbladets ledarsida har exempelvis alla påståenden om att tiggare utnyttjas av kriminella stämplats som en "råttan i pizzan"-sägen. Polisens egen rapport från i december visar dock att det förekommer såväl människohandel som andra former av organiserat tiggeri i Sverige. Problemet växer dessutom i omfattning.

Visst har fakta alltmer politiserats på båda sidor i debatten. Men vänstern skiljer sig ändå från borgerligheten i det öppna ointresset för att ta reda på hur saker och ting ligger till. Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson har gjort flera reportageresor i flyktingkrisens spår, vilket är berömvärt. I övrigt märks dock inte ens ansatser till att tala om verklighetens målkonflikter såsom de faktiskt ser ut.

Det har rentav blivit en dygd att nöja sig med att spana ut från sitt fönster på Södermalm och förklara att läget är lugnt.

Samma vänsterdebattörer som larmade om att Sverige hade gått sönder inför valet 2014 påbjuder nu optimism i debatten. Den som varnar för akuta integrationsproblem i flyktingkrisens spår avfärdas som domedagsprofet och en apokalypsens ryttare. Nästa dag kan dock samma sorglösa vänsterdebattörer förklara att demokratin är hotad och att 30-talet fascistiska mörker sänker sig över landet. För ingen text är längre riktigt fulländad utan en slängig referens till Hitler.

Varför behöver man då bry sig om detta? Ett första skäl är att vänstern sprider rädsla och obehag med sin inkvisitoriska debatteknik. För varje journalist måste målet vara att söka sanningen så som den ser ut, även när den är obekväm. Ett debattklimat som i stället delar upp utsagor i goda och onda kuvar den instinkten.

Ett andra skäl är att en livaktig vänster behövs i debatten. Vi lever i en tid där grundläggande frågor kring jämlikhet och välfärdsstat måste ställas på nytt, och då behövs fler svar än "höj skatten" eller "håll käften". Socialdemokratin befinner sig i kris över hela Europa och i Sverige är opinionssiffrorna nere på historiskt låga nivåer. Idélösheten är iögonfallande.

I det läget skulle vi behöva en vänster som tar debatten i sak i stället för att märka ord och göra SD till debattens epicentrum. Hur ska en rörelse som har vuxit fram i symbios med nationalstaten, och vars mål är att skydda "insiders" mot "outsiders" på arbets- och bostadsmarknaderna, förhålla sig till en ny tid med nya ideal om öppna hjärtan?

 

Här borde det finnas lika många svar till vänster som till höger. Och visst finns det exempel på debattörer som sjunger i en egen tonart. Widar Andersson i Norrköping är en sådan röst, Anne-Marie Lindgren på Tiden en annan. Men i övrigt låter det ofta bedövande monotont och kritiken mot regeringen kommer alltid från ett och samma håll - nämligen vänster.

Det är inte bra vare sig för Socialdemokraterna eller för Sverige. Det är dags för vänsterns debattörer att koncentrera sig på sin egen gärning i stället för att recensera alla andra. Ge er ut i verkligheten, gräv och vädra era ordmattor. Rosenbad är i era händer nu.

Om ni bara viker hälften av den tid som ni har ägnat åt att ställa diagnos på oss liberaler till att analysera vänsterns kris så har vi kommit långt under 2016.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida