Sverige borde lära av andra länder när det gäller att beivra brott bland unga. Foto: Tomas Leprince
Sverige borde lära av andra länder när det gäller att beivra brott bland unga. Foto: Tomas Leprince
Anna Dahlberg

Unga garvar åt polisen när straffen uteblir

Publicerad

Det behövs snabba och skarpa reaktioner från samhället när ungdomar kastar sten och begår brott. I dag händer ofta ingenting.

I utanförskapsområdena söder om Stockholm plågas de boende av motorcyklar och trimmade mopeder som buskörs på gångbanor och torg. För unga kriminella är crossarna ett perfekt arbetsverktyg, eftersom det går snabbt att forsla undan knark om polisen kommer. Men för de boende utgör de en vardagsterror med sitt oljud och den akuta faran för småbarn och andra som rör sig ute.

Varje dag tar polisen emot ett hundratal samtal om crossarna från boende i områdena. I veckan lyckades man i alla fall få tag på en av dessa störande ungdomar. Stämningen blev snabbt aggressiv, men polisen fredade sig med pepparspray och grep ynglingen. Det visade sig att motorcykeln var stulen och man hittade även narkotika. Dessutom fanns det redan flera öppna ärenden mot den unge hos polisen.

Efter en timme var killen ute igen och när polisen mötte honom i tunnelbanan skrek han "Jävla snutfitta!".


Enligt poliser som jag talar med är det så här vardagen ser ut. Det kan finnas tio eller tjugo öppna ärenden mot unga kriminella, men de släpps ändå ut direkt för att begå nya brott. "Det blir inga domar, inga straff och under tiden blir de kriminella bara fler", berättar en polis som vill förbli anonym. Konsekvensen blir att de unga tappar respekten för polisen. "De skrattar åt oss. De ser ju att ingenting händer."

I veckan har såväl Centerpartiet som Moderaterna gått ut och krävt hårdare straff för attacker mot blåljuspersonal. Det tål självfallet att diskutera. Men det överhängande problemet i dagsläget är att det ofta inte blir några reaktioner alls. Och om någon väl åker dit är påföljderna påfallande milda och senkomna.

I decennier har det tjatats om att brott där unga är inblandade ska utredas extra snabbt. Högst sex veckor ska det ta innan ett beslut om åtal har fattats. I verkligheten mal rättsväsendets kvarnar betydligt långsammare än så. Enligt Brås senaste beräkning ligger den genomsnittliga tiden på 133 dagar.

 

För en kriminell 17-åring måste det upplevas som en evighet. Kanske dimper det ner ett fönsterkuvert från socialen eller åklagaren efter fyra månader där det slås fast att man kallas till samtal eller ska betala böter. Under tiden kan ha hunnit begå mängder med nya brott.

Det är en djupt olycklig ordning. Forskning visar att risken för att åka dit är den starkast avhållande faktorn för att begå brott. Det är också viktigt att samhällets reaktion är snabb, så att det blir en tydlig koppling mellan brott och straff.

Vi är så långt ifrån denna ideala situation man kan komma. I stället för att bryta destruktiva mönster i tid släpps de kriminella omedelbart tillbaka ut i sin brottsaktiva miljö. Det sänder inte bara märkliga signaler till ungdomarna själva, utan också till deras omgivning. Boende i dessa områden ser att samma personer som nyss langade narkotika eller brände bilar är ute snabbare än polisen har hunnit skriva färdigt sina rapporter. Vilket förtroende inger det?

Även för polisen blir det demoraliserande. De är inte bara kraftigt underbemannade och utsatta. Deras gripanden leder sällan till några synbara konsekvenser.

Regeringen borde lära av de internationella exempel som finns på jourdomstolar. En jourdomstol är i tjänst även under icke-ordinarie arbetstid och dömer i så nära anslutning till brottet som möjligt. I Kanada, exempelvis, är dessa specialiserade på just ungdomsbrottslighet. Den gripne ställs då direkt inför en domstol och enkla ärenden avgörs inom loppet av 24 timmar.

 

Poängen är inte att unga människor ska dömas till drakoniska fängelsestraff. Den stora fördelen är i stället den omedelbara reaktionen. Dessa domstolar har dessutom tillgång till en bred palett av möjliga straff och kan skräddarsy påföljden. Den som har klottrat kan exempelvis dömas till att själv tvätta bort det eller dömas till någon annan form av samhällstjänst. I andra fall kan straffet bli ett tvångsomhändertagande, där den unge placeras på ett ungdomshem långt hemifrån.

I Sverige har vi två helt skilda system för den sortens påföljder. Det är förvaltningsdomstolarna som bestämmer om LVU-placeringar efter att kommunernas socialnämnder har ansökt om saken. De vanliga domstolarna har bara tillgång till straffrätten. Det begränsar handlingsalternativen när unga människor snabbt behöver plockas bort från gatan.

Det går givetvis att hitta invändningar mot jourdomstolar. Den gripne hinner exempelvis inte förbereda sitt försvar och eller få önskad advokat. Men alternativet till en snabb domstolsprocess i enkla ärenden är ofta ingen process alls, utan ett fönsterkuvert från åklagaren några månader senare. I det perspektivet är det mycket värt att unga kriminella faktiskt ställs inför en domare och möts av en omedelbar reaktion på sina brott.

Även för vuxna livsstilskriminella finns ett stort behov av snabbare rättvisa, men situationen är särskilt kritisk när det gäller unga lagöverträdare. Att tvingas bort från sin hemmiljö, att göra samhällstjänst eller bära en fotboja och hålla sig inomhus under kvällar och helger skulle kännas. Då börjar det kosta att leva som kriminell.

Och skrattet skulle kanske fastna i halsen nästa gång de ser polisen.

 

Läs också: Norge larmar, vi rycker på axlarna

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

 

Till Expressens startsida

Mest läst i dag