Anna Dahlberg

Sluta blunda för hotet från jihadismen

Publicerad

Låt oss hoppas att terrordådet mot Charlie Hebdo blir en väckarklocka för alla dem som har tonat ner och relativiserat hotet från jihadismen.

Je suis Charlie - jag är Charlie. I veckan har alla stått upp som en man efter det fasansfulla terrordådet mot Charlie Hebdo. Från höger till vänster har man försvarat rätten att häda, inpräntat vikten av att inte idka självcensur och rasat mot fundamentalister som vill utplåna dessa värden.

Men det är en bedräglig samsyn, i alla fall om man tittar i backspegeln. Som många har påpekat i veckan är självcensuren i själva verket är i full sving inom kulturliv och medier. En mix av personlig rädsla och oro för att kränka minoriteter, ibland befogad sådan, har lagt ett lock på religionskritiken.

Ett än större bekymmer är den långvariga relativiseringen av den islamistiska extremismen. Den har genom åren tagit sig olika uttryck. Ett är det ständiga behovet av att tona ner farorna. Svensk säkerhetspolis ska ägna sig åt att bevaka högerextremismen, inte åt att förfölja muslimer har det hetat i otaliga debattinlägg.

Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell har närmast drivit kampanj på temat att Säpo lider av "kroniskt muslimdille" och "ser mörkhyade terrorister i var och varannan buske." I samma anda avfärdades Rinkebybornas oro över radikalisering i radions program "Konflikt" för några år sedan.

Många tycks ha förträngt att hotbilden redan har visat sig vara högst reell. Vi har bara haft en mirakulös tur. Självmordsbombaren Taimor Abdulwahab dödade enbart sig själv i attentatet på Drottninggatan år 2010. Det planerade terrorattentatet mot Jyllands-Posten samma år med fyra svenskar i huvudrollerna avstyrdes i sista stund av säkerhetstjänsterna.

På samma sätt kan vi skatta oss lyckliga att inget av försöken att tysta konstnären Lars Vilks har lyckats, trots brandbomber, mordplaner av Jihad Jane med mera. Under flera år var hans enda försvar mot extremisterna den egna yxan. Sveket från det omgivande samhället var totalt.

 

En annan form av relativisering är viljan av att förflytta ansvaret för terrorismen från förövarna till offren och till väst. Det är lätt att glömma hur utbredd denna analys har varit i svensk debatt.

Bara dagar efter att den danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard angreps i sitt hem av en yxbeväpnad jihadist på nyårsdagen 2010 avfärdade kulturskribenten Dan Jönsson att det skulle röra sig om ett angrepp mot det öppna samhället (DN 4/1 2010). Det var det naturligtvis inte, slog han fast. I stället rörde det sig om ett attentat mot en dum teckning precis som 11 septemberattackerna var ett svar på USA:s roll som ett ekonomiskt och militärt imperium "som stänger miljarder människor ute".

Samma budskap trummade Jönsson senare in i en radiodebatt i Studio Ett med undertecknad. Allt tal om angrepp mot det öppna samhället var politiska mantran och rent trams.

Poängen är inte att hänga ut just DN-skribenten Jönsson, utan att visa hur debattklimatet har sett ut. Det har inte funnits någon bred uppslutning bakom de hotade. Tvärtom har vi sett otaliga analyser på temat att terrorismens offer får skörda vad de har sått. Och de i debatten som tydligast har varnat för den våldsbejakande islamismen har stämplats ut som alarmister med grumliga agendor.

 

Så frågan är hur länge samlingen kring uppropet "Je suis Charlie" varar. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har redan förklarat att det är västvärlden som har skapat den islamistiska terrorn genom att attackera Irak och Afghanistan (Aftonbladet 9 januari). En liten detalj i sammanhanget är förstås att 11/9-attackerna inträffade före båda dessa krig.

En annan detalj är att Frankrike häftigt motsatte sig Irakkriget, vilket Linderborg parerar genom att konstatera att gärningsmännen "orättvist nog" gick lös med sina kalasjnikovs just där. Men i brist på omedelbara motiv kan man alltid dra fram Frankrikes koloniala synder.

Det är en djupt problematisk tankefigur. Västvärlden kan inte bli kvitt terrorismen genom att ändra sitt beteende - genom att sluta provocera fundamentalister eller sluta delta i fredsoperationer. Det är en medberoendepsykologi som bara leder till nya reträtter.

Och den missar också den stora poängen. Detta är inte ett krig mellan islam och väst, utan mer än något annat ett krig inom islam. Det är muslimer och utsatta minoriteter i Mellanöstern som i förkrossande majoritet faller offer för extremismen.

Det är muslimska kvinnoaktivister som avrättas, shiamuslimer som sprängs i luften på väg till moskén, muslimska satiriker som svävar i livsfara och yezidiska flickor som tas som sexslavar. Av de nära 18000 terroroffren förra året dödades 14722 av dem i Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien.

Hotbilden i väst är en västanfläkt jämfört med den terror som stora delar av världens muslimer lever med i sin vardag.

 

Självfallet måste vi värna om en intellektuell debatt där saker sätts i ett sammanhang. Utanförskap, diskriminering, Bushs korståg, stödet till Mujaheddin på 80-talet och annat har givetvis ett visst förklaringsvärde. Men i grund och botten handlar detta om en vedervärdig ideologi - en av de mest barbariska som historien har sett.

När barn mördas i sina skolbänkar och tecknare avrättas vid sitt redaktionsbord är det inte i västvärldens syndaregister vi ska leta. Vi ska se och fördöma det som ligger framför våra ögon.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag