När Mona Sahlin i veckan skulle motivera förslaget om att sänka maxtaxan i förskolan lyfte hon fram de ensamstående kvinnorna. ”Maxtaxan har betytt mycket, inte minst för de ensamstående föräldrarna,” slog hon fast med patos i stämman.
Sanningen är dock att en ensamstående kvinna måste tjäna minst 31 000 kronor i månaden för att komma i åtnjutande av den nya favören. När Sahlin ställdes inför detta faktum bytte hon snabbt fot och förklarade att sänkningen är riktad till familjer med medelinkomster.
Så mycket för omsorgen om de ensamstående kvinnorna.
Det var inte det enda som blev snurrigt i veckan. Förmögenhetsskatten ska utredas under två år och i nära dialog med näringslivet, försäkrade Sahlin i samband med att de rödgrönas regeringsplattform lades fram. Det var bara det att tabellerna talade ett annat språk.
Intäkterna från den nya förmögenhetsskatten räknas hem redan i 2012 års budget. Det betyder att det knappt finns någon tid alls för den där gedigna utredningen som just utlovades. När Sahlin blev upplyst om detta svarade hon med en axelryckning: ”Ja, kanske ett drygt år då.”

Om dessa missar var tillfälligheter vore det väl inte hela världen, men de rödgröna har närmast satt slarvet i system. Det hänger en ”oops, nu blev det visst fel igen”-skugga över samarbetet.
Ta de amerikanska militärbaserna. Enligt de rödgrönas utrikespolitiska program bör Sverige kräva att de ska avvecklas världen över, men än i dag har ingen ledande socialdemokrat kunnat ge en trovärdig förklaring till vad som menas.
Först hette det att kravet mest ska ses som en utopi. Sedan var det bara kärnvapenbaser som åsyftades.
Man har bytt fot i frågan likt en påstruken kosackdansare. Inte ens Sveriges relationer med omvärlden tycks alltså vara underkastade någon kvalitetskontroll.
Två miljarder ska sparas på försvaret, har de rödgröna bestämt. Men det finns fortfarande inget svar på frågan varifrån de pengarna ska tas.
Oredan sammanfattades bäst av Miljöpartiets försvarspolitiska talesman Peter Rådberg i Ekot i maj: ”Vad som ska tas bort, det vill jag inte gå in på.”
Det är inte bara utrikes- och försvarspolitiken som sköts med vänsterhanden. Rättspolitiken är ett annat gungfly. Sju rader föräras detta viktiga område i valmanifestet, vilket återspeglar den oenighet som råder på nästan varje punkt.
Planen tycks vara att ta med sig alla dessa tvisteämnen in i regeringen och sedan låta justitieministern dra till USA på tjänstledighet. En av regeringens mest arbetstyngda ministerposter ska alltså skötas av en vikarie – eller ska sysslorna rentav hanteras via Bodströms Facebook-konto?
Det är ett häpnadsväckande lättsinne, och ingen förkroppsligar det bättre än Thomas Bodström själv. Han skolkar från riksdagens voteringar, skjuter från höften i debatten och verkar författa sina motioner på kafferasten. När min kollega Ann-Charlotte Marteus gick igenom hans motionsskörd för ett tag sedan hittade hon bara en enda genomarbetad och välskriven inlaga.
Den bestod till 75 procent av textstöld från Svenska Dagbladet.

Och det stannar inte där. Oppositionens förslag till ny fastighetsskatt har kantats av reträtter och korrigeringar.
Ett nytt ord har tillförts den politiska vokabulären: fusköverenskommelse.
Sjukförsäkringen ska utredas, liksom FRA, vapenexporten och förmögenhetsskatten, medan slopandet av värnplikten ska ”ses över”. Det är inget fel på utredningar – alls inte – men de ska inte användas som parkeringsplatser för politiska stötestenar.
Det finns säkert flera skäl till att hafsverken har blivit så många. De rödgröna har haft svårt att enas, vilket har gjort att man ofta har hamnat i tidsnöd. Men det räcker knappast som förklaring.
Slarvet återspeglar också vilka som leder de rödgröna partierna och vilka medarbetare de omger sig med.
Mona Sahlin har aldrig visat något intresse för politikens ”detaljer”. Och det är slående hur arbetarrörelsen har dränerats på kompetens under senare år.
Medan Anders Borg omger sig med toppkrafter på finansdepartementet är Socialdemokraternas hjärntrust påfallande junior.

Alliansregeringen är sannerligen inte heller befriad från slarvmajor, och sjabblandet kring a-kassan och sjukförsäkringen tärde länge på förtroendet för Reinfeldts ministär.
Men i grunden finns det trots allt en redighet kring alliansen som oppositionen saknar.
Bland alla förklaringar till varför oppositionen hotas av ett nytt valnederlag den 19 september undrar jag om inte denna är den viktigaste. Väljarna tvivlar helt enkelt på att de rödgröna är redo att axla regeringsmakten. De saknar förtroende för en kvartett som gång på gång har visat att den tar politikens sakfrågor med en klackspark.