Anna Dahlberg

Skratta inte bort hot mot landets säkerhet

Publicerad

Sverige lider av ett allvarligt säkerhetsunderskott - från polisen till det militära och civila försvaret. Under 2016 måste detta vakuum börja fyllas.

I veckan förlängdes gränskontrollerna i Hyllie med hänvisning till att det fortsatt föreligger ett hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten i Sverige. Just dessa formuleringar har återkommit om och om igen under hösten och mötts av såväl höjda ögonbryn som hånflin.

"Va, skulle den inre säkerheten vara hotad? Hur då? Var då?" Få har gjort sig besväret att försöka gräva i vad som egentligen åsyftas. Men den som har läst MSB:s lägesrapporter under hösten ser att det inte bara är boendesituationen och socialtjänsten som är pressad i flyktingkrisens spår. Även tryggheten är utmanad.

Och det handlar inte i första hand om de uppmärksammade bränderna. Gång på gång rapporteras om hur oron har ökat inne på asylboendena. "Polisen och Migrationsverket rapporterar om fortsatta ordningsstörningar mellan asylsökanden på boenden runt om i landet" (1/12). "Ordningsstörningarna på boenden ökar" (15/12). Polisens verksamhet beskrivs allmänt som pressad. "Fortsatt bedömer 5 av 7 polisregioner läget som ansträngt", konstaterar man i den senaste nationella lägesbilden (15/12).

Bilden bekräftas när jag talar med en centralt placerad poliskälla inom den så kallade ALMA-satsningen. Det är framför allt bråken på asylboendena som ligger bakom polisens bedömning av säkerhetsläget kopplat till flyktingsituationen. Incidenterna är nu på en nivå som belastar polisens övriga verksamhet.

Att oron växer är inte så konstigt med tanke på att asylsökande trängs ihop på allt mindre ytor med väntetider som beräknas till närmare två år. Sysslolösheten och hopplösheten griper omkring sig. Migrationsverket berättar för mig hur deras personal allt oftare möter hot såsom "Jag tar livet av mig!" och "Jag står inte ut längre!" när de besöker anläggningsboenden.

Även utvecklingen i de mest utsatta utanförskapsområdena oroar polisen. Vi har nu ett par hundratusen människor som väntar på att få komma in i ett Sverige där bostadskrisen är akut och trösklarna till arbetsmarknaden höga. Många kommer att vara hänvisade till att bo kvar i åratal på asylboenden eller till svartkontrakt och extrem trångboddhet i utsatta förorter. Det är ett recept för ökad social oro.

Redan i dag har vi problem med ambulanspersonal som möts av stenar och spottloskor i vissa områden liksom med organiserad brottslighet som utövar inflytande i sin närmiljö. Frågan är hur situationen ser ut i morgon om inget radikalt görs för att bryta utanförskapet.

Inom kort lägger polisen fram sin analys av säkerhetsläget i Sverige. Utan att förekomma den kan man redan nu konstatera att polisväsendet behöver förstärkas väsentligt. Polisen räcker inte till för att möta dagens alla utmaningar: flyktingkrisen, det förhöjda terrorhotet, den organiserade brottsligheten och mängdbrotten.

I det vakuum som har uppstått fortsätter privatiseringen av säkerheten i Sverige. Grannar går samman i medborgargarden på landsbygden och efterfrågan på väktare och ordningsvakter slår alla rekord. Det är guldläge för säkerhetsföretagen som nu till och med anlitas av kommuner för att bedriva förebyggande arbete med ungdomar på glid.

Allt detta är givetvis inte problematiskt, men om de privata alternativen växer fram därför att allmänheten inte längre litar på rättsväsendet är vi illa ute. Samhällskontraktet löses upp och säkerhet blir en klassfråga bland andra - vissa har råd att köpa den, andra inte.

Mathistorikern Edward Blom ställde nyligen en träffande diagnos på Sverige: "Sverige är en omvänd nattväktarstat. Skyhöga skatter som går till allt en stat inte ska lägga sig i, men otillräckligt försvar & polisstyrka." Samma iakttagelse har tidigare fångats av ledarskribenten Per Gudmundson i det fyndiga begreppet "nattvandrarstaten" - ett samhälle där försvar, rättsväsende och katastrofberedskap sköts av frivilliga medan staten maximerar sina åtaganden på alla andra områden.

Fullt så illa är det givetvis inte, men faktum är att staten sviktar på ett oroväckande sätt i sina kärnuppdrag. Det handlar om säkerhet i vid bemärkelse. Varken polisen, försvaret eller den civila krisberedskapen svarar i dag mot de krav som det försämrade omvärldsläget ställer. Statens hårda kärna är oroväckande mjuk.

Det finns poänger med att se dessa problem som en helhet snarare än att fokusera på de enskilda delarna. Dels gör svagheterna oss sårbara för en fientligt sinnad makt som kan manipulera på flera fronter samtidigt. Dels är likheterna påfallande; såväl polisen som försvaret är krisbranscher med vacklande moral och status, vilket försvårar personalförsörjningen.

Det återspeglar sannolikt en njugghet från det omgivande samhället. I Sverige har vi oerhört svårt att ta in att det faktiskt finns hot mot vår säkerhet. Varken invasionen i Ukraina eller terrordåden i Paris har skakat om tillräckligt för att slå hål på den Bullerby-inställningen.

Det är hög tid att utmana den lättjefulla synen på säkerhet. En försäkring tecknar man inte för att man vet att något ska inträffa, utan för att vara väl förberedd om något verkligen skulle hända. En utbredd känsla av trygghet är också en förutsättning för lyckad integration.

Låt oss hoppas att detta allvar kommer att prägla politikernas utspel under Rikskonferensen i Sälen som inleds i dag. Vi behöver tänka brett kring hur säkerheten ska stärkas: mer resurser, Nato-medlemskap, återinförande av beredskapspolisen, vässad terrorbekämpning, krigsplanering för civilförsvaret, en kriskommission för integration med mera. Rikets säkerhet är ingen lyxfråga, utan statens själva fundament.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag