Det här är min första text om euron, någonsin. Ända sedan valutaunionens start har det skavt ett tvivel i mitt inre. "Hur kan man ha en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik?", har nationalekonomen i mig undrat.

Det är som om ett par skulle bestämma sig för att ha gemensam ekonomi, men strunta i att flytta ihop. Innan man tar ett sådant steg bör man vara säker på att man har en någorlunda likartad syn på ekonomi och att man är beredd att gå i god för den andre om det skulle knipa. Annars är risken stor att den gemensamma kassan sår split i stället för kärlek, vilket är precis vad som har hänt i dagens Europa.

Länge gick det att trycka ner det tvivlet med önsketänkande. De politiska skälen för att Sverige skulle gå med i EMU var trots allt övertygande. Om detta var Europas väg skulle inte Sverige återigen sätta sig på läktaren och vänta i ett självvalt utanförskap.

I dag går det inte längre att blunda för att euron är ett fatalt misslyckande. Det var en skakig konstruktion från början och har sedan stegvis underminerats av dåligt politiskt ledarskap. De låga räntorna skapade en lånebubbla i Spanien och Irland, och sydländer som varit vana vid spagettivalutor förlorade sin konkurrenskraft med den urstarka euron.

Visst hade Europa haft enorma ekonomiska problem även utan euron. Det är inte valutans fel att Grekland har levt över sina tillgångar, och finanskrisen hade sannolikt utlöst ett inofficiellt EM i devalveringar mellan diverse pesetas och liror. Men att låtsas som att euron inte har med saken att göra är att ägna sig åt förnekelse. Tvärtom har den gemensamma valutan kraftigt förvärrat obalanserna mellan nord och syd.

Euron är inte bortom räddning. Europas ledare kan fortfarande hitta en väg ut ur krisen om de är beredda till historiska uppoffringar. Till att börja med måste man hitta en mekanism för att dela skuldbördan mellan euroländerna genom en kraftig utbyggd räddningsfond, skuldavskrivningar eller euroobligationer. I klartext: Tyskland måste betala för att avlasta krisländerna. Sannolikt måste man också säkra de skakiga bankerna med en gemensam bankakut och insättningsgaranti.

Som om inte det vore nog måste man hitta ett sätt att utjämna konkurrenskraften inom eurozonen. Det kan åstadkommas på två sätt: Antingen blir greker och italienare lite mer som tyskar eller så blir tyskar som sydeuropéer. Om det är den tyska vägen som gäller måste krisländerna genomföra drastiska lönesänkningar - så kallad intern devalvering - för att kunna konkurrera med den tyska jätten. Alternativet är att tyskarna låter lönerna öka och slår av på takten i fabrikerna.

Utan en sådan utjämning av konkurrenskraften går det inte i längden ha kvar en gemensam valuta. Obalanserna blir för stora mellan exportundrets Tyskland och länderna i periferin.

Som tidskriften The Economist konstaterar är det i Berlin som eurons framtid kommer att avgöras. Hur långt är Tyskland berett att gå för att rädda den gemensamma valutan? Det är lätt att förstå den tyska tvekan. För ett årtionde sedan brottades Tyskland med sin egen kostnadskris efter återföreningen. Tyskland kallades för "Europas sjuke man" i pressen. Nu förväntas man självmant sjukskriva sig igen och dessutom äventyra tyska skattepengar för att rädda krisländerna.

Det är ett högt pris. Det är begripligt om Tyskland i så fall vill ha kontroll över hur de struliga länderna sköter sig i fortsättningen genom en finanspolitisk union. Men någon folklig opinion för att samla mer makt i Bryssel finns inte, tvärtom.

Där någonstans står europrojektet och balanserar vid avgrunden. Jag ser inga tecken på att Europas ledare, med Tysklands Angela Merkel i spetsen, är redo att ta de nödvändiga stegen för att rädda euron. I stället har man börjat ägna sig åt önsketänkande om att tillväxt på något mirakulöst sätt ska rädda Europa.

Därför måste vi börja tänka det otänkbara - att europrojektet kan vara på väg mot en kollaps. Det skulle vara en smärtsam och kaotisk upplösning som vi bara kan ana dimensionerna av. Men konsekvenserna ska heller inte överdrivas.

I debatten sätts det ofta likhetstecken mellan eurons fall och EU:s upplösning. Det är gravt missvisande. Unionen är mycket mer än valutan och kan kanske i det långa loppet stå starkare utan den. Euron har inte blivit det fredsprojekt som dess upphovsmän förutspådde, utan snarare ett konfliktprojekt som har skärpt motsättningarna i Europa.

För oss Europavänner finns det inget skäl att desperat klamra oss fast vid euron. Däremot behöver Europatanken allt försvar den kan få i en tid när stöveltrampen ekar allt högre.