Två spektakulära terrorförsök har upptagit västmedier de senaste veckorna: "Kalsongbombaren" som försökte spränga ett passagerarflygplan ovanför Detroit och yxattacken mot den danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard förra helgen.
Bara en hårsmån skilde misslyckande från fulländad katastrof. USA var snuddande nära att utsättas för det värsta terrorattentatet sedan 11-septemberattackerna och Europa var en skyddsdörr från ett nytt Theo Van Gogh-mord.
Ändå ger dessa attentatsförsök en missvisande bild av det jihad som al-Qaida och andra sunnimuslimska terrornätverk bedriver i dag. Det är inte västvärlden som står i den främsta skottlinjen i detta krig längre, utan den muslimska världen.
Förra året dödades tre gånger så många civila afghaner i talibanattacker som i USA:s flygattacker. I Irak stod USA och koalitionsstyrkorna för blott en procent av de civila dödsoffren. Det stora flertalet irakier föll i stället offer för al-Qaidarelaterad terror.
Runt om i den muslimska världen sprängs vanliga muslimer i bitar av den enda anledningen att de råkar befinna sig på fel gata eller marknadsplats, är shiamuslimer eller kopplas ihop med regeringsmakten.
Det är en av de sjukaste dödskulter världen har skådat. Och det är dags att se den för vad den är. Såväl vänstern som högern borde ge upp sin etnocentriska bild av extremismen som i första hand riktad mot oss icke-muslimer.
Även här hemma är det muslimer som får betala priset för extremismen. Jag tar tunnelbanan ut till Rinkeby för att träffa den somaliske hiphopartisten Kadafi Hussein. Förorten kallas numera "Lilla Mogadishu" i folkmun på grund av dess somaliska dominans.
På torget ser jag skylten till den ökända moské som har kopplats samman med rekryteringen av ungdomar till den militanta islamistgruppen al-Shabab i Somalia.
Kadafi Hussein tar emot i Folkets hus där han jobbar som ungdomsledare. Det är också här han sedan 2005 har anordnat fester till de religiösa fundamentalisternas stora förtret. Trots att festerna är alkoholfria har långskäggen barrikaderat sig utanför och försökt hindra ungdomar från att ta sig in. Polisen har inte lyft ett finger för att hävda ungdomarnas rätt att dansa.
"Vi bor i Sverige, men kan inte anordna en fest. Det är som Afghanistan", säger Kadafi och suckar.
De "religiösa gubbarna", som han kallar dem, brukar också stå på torget och kommentera kvinnornas klädsel. Följden är att nästan alla somaliska kvinnor i Rinkeby numera bär slöja. "Fast de tar av den när de kommer till stan", säger Kadafi och flinar.
I flera år har Kadafi Hussein ensam utmanat al-Shababs växande maktanspråk i Rinkeby. Det har kostat på. Han har kallats "djävul", mottagit mordhot och en kväll i september när han var ute och gick med sin flickvän slogs han blodig. "Här är ärret", säger han och pekar i pannan.
Men rädd kan han inte visa sig, eftersom han fungerar som en förebild för andra ungdomar. Fruktan är nämligen utbredd bland somalier i Rinkeby. Enligt Kadafi är 80 procent emot al-Shabab, men de flesta vågar inte framföra sin kritik öppet. Man är rädd för att släkten i Somalia ska dödas eller att barnen ska råka illa ut.

Men på senare tid har något hänt. Medierna har börjat intressera sig för extremismen i förorten och nyligen dök ingen mindre än Mona Sahlin upp i Rinkeby på en av Kadafis fester för att visa sitt stöd. Denna uppmärksamhet har skrämt fundamentalisterna som nu gömmer sig, enligt Kadafi.
Samtidigt har vanliga människors självförtroende förstärkts. Föräldrar kommer fram till honom på gatan och tackar och för några veckor sedan hölls en demonstration mot al-Shabab i Rinkeby.
Kadafi efterlyser mer engagemang från medier och politiker. Kommunen och myndigheterna måste också sluta att ge bidrag och ducka för extremisterna. Bara så kan utvecklingen vändas.
Vi borde göra allt för att stödja hjältar som Kadafi Hussein. För som han säger: "Det är vi som har problemet, inte svenska folket".