Den stora paradoxen. Samma politiker som talar om att värna asylrätten blundar för att vi samtidigt gör allt för att försvåra för människor att utöva den rätten. Illustration: ALexander jartsev
Den stora paradoxen. Samma politiker som talar om att värna asylrätten blundar för att vi samtidigt gör allt för att försvåra för människor att utöva den rätten. Illustration: ALexander jartsev
Anna Dahlberg

Realismen som försvann ur debatten

Publicerad

Tobias Billströms, M, skandalösa uttalande har med rätta fördömts i veckan.

Men vi måste också orka prata om det som är svårt i migrationsdebatten.

Det vilar en djup ironi över veckans kritikstorm mot Moderaterna. Aldrig tidigare i modern tid har vi haft en så liberal migrationspolitik som nu. Till västvärldens mest generösa asylpolitik har lagts västvärldens mest öppna system för arbetskraftsinvandring. Antalet beviljade uppehållstillstånd uppgick förra året till rekordsiffran 111 000, vilket innebär att invandringen till Sverige nästan har fördubblats sedan alliansen tog över makten 2006.

Ändå har bilden satt sig av kallhamrade moderater som inte skyr några medel för att bomma igen landet.

Det visar egentligen två saker. För det första hur katastrofalt Moderaterna har hanterat migrationsfrågorna i debatten. Man har inte ens bestämt sig för om utvecklingen är något som man ska skryta med eller varna för.

Moderaterna har lyckats med konststycket att ge en historiskt generös migrationspolitik ett inhumant ansikte.

För det andra visar det att vad som räknas är inte verkligheten, utan hur vi uppfattar den. Migrationsdebatten förvandlas lätt till ett drama mellan goda och onda, där de underliggande målkonflikterna sopas åt sidan.


Ta frågan om ensamma mormödrar som inte får stanna i Sverige. Det är ofta hjärtskärande historier, där var och en kan leva sig in i känslorna hos en förtvivlad dotter eller son. Fram till 1997 fanns en lag som kallades sista länken som möjliggjorde för nära anhöriga som blivit ensamma kvar i hemlandet att få uppehållstillstånd i Sverige.

Sedan dess har anknytningsreglerna begränsats till att gälla mamma, pappa och barn under 18 år. Om man vill återställa den gamla ordningen måste man inse att det inte skulle röra sig om några enstaka fall, utan om allas rätt att återförenas i Sverige med sina far- och morföräldrar om dessa blir ensamma kvar i hemlandet.

Med en migration på runt 100 000 människor om året - räcker välfärdens resurser till det?

Miljöpartiet driver också kravet att paragrafen om "synnerligen ömmande omständigheter" ska utvidgas till att gälla svårt sjuka och många fler barnfamiljer än i dag. Även det är givetvis behjärtansvärt.


Men om sjukdom blir en ny asylgrund vid sidan om skyddsskäl skulle det medföra ett paradigmskifte. I teorin skulle det innebära att alla cancersjuka, MS-sjuka, hiv-positiva med flera i världen som har undermålig vård i hemlandet har rätt till asyl i Sverige. Hur har Miljöpartiet tänkt att vi skulle kunna klara ett sådant åtagande? I dag gäller principen att en person måste ha ett livshotande tillstånd som inte kan behandlas i hemlandet för att få stanna.

På några punkter är lagstiftningen alltför hjärtlös. Döende patienter, exempelvis, beviljas inte uppehållstillstånd om inte vården här leder till någon varaktig förbättring. Men den som kräver en helt ny ordning i synen på sjukdom borde också förklara hur det ska gå till i praktiken.

Även barnfamiljer som har rotat sig i landet måste få stanna, kräver MP. Redan i dag beviljas ofta asyl på den grunden. Enligt en utredning som kartlade tillämpningen av lagen om "synnerligen ömmande omständigheter" häromåret är migrationsverket inte sällan mer generös än vad lagstiftaren har avsett (Ds 2011:14).

Men om alla barnfamiljer som har fått avslag vet att det räcker att gå under jorden i några år för att få det beslutet ändrat har vi skapat väldigt starka drivkrafter för att ignorera avvisningsbeslut. Vill vi verkligen medverka till att ännu fler barn hamnar i skuggsamhället?


Den stora paradoxen inom migrationspolitiken pratar vi överhuvudtaget inte om. Samma politiker som talar högtidligt om att värna asylrätten blundar för att vi samtidigt gör allt för att försvåra för människor att utöva den rätten.

En student som springer in på ambassaden i Teheran och berättar att han riskerar att avrättas efter att ha har smädat den stora ayatollan får kalla handen. Samma bemötande får de traumatiserade krigsoffren i Damaskus.

Det är omöjligt att söka asyl till Sverige vid våra beskickningar runtom i världen och lika omöjligt att få ett visum om personen misstänks vilja lämna in en asylansökan vid framkomsten.


Det enda sättet som flyktingar kan ta sig till Sverige på är den illegala vägen, med hjälp av smugglare som vi gör allt för att straffa. Systemet är alltså riggat för att generera noll flyktingar med undantag för en beskedlig kvot FN-flyktingar.

Varför driver ingen kravet att vi ska öppna ambassaden i Damaskus för asylviseringar och skicka dit Herkulesplan för att hjälpa syrier till Sverige? Ingen kan rimligen ifrågasätta att dessa människor har starka asylskäl.

Sanningen är att vi ägnar oss åt dubbel bokföring. Det mest hermetiskt slutna gränshindret för världens skyddsbehövande låtsas vi inte ens om medan debatten rasar om behandlingen av de migranter som har lyckats ta sig förbi samma hinder.

Man kan fundera kring varför debatten har drabbats av denna närsynthet. Kanske orkar vi inte ta in allt det lidande som världen rymmer. Kanske blir målkonflikterna för smärtsamma i mötet med det enskilda fallet.

Men vi måste också kunna tala om det som är svårt. Att neka nödställda människor runtom i världen möjligheten att söka asyl är grymt. Att utvisa människor som har fått avslag är brutalt.

Men det är konsekvenserna av en reglerad invandring.

Kalla det nationell egoism eller realism. Men faktum är att ingen välfärdsstat har avvecklat sig själv frivilligt genom att tillåta fri invandring.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida