Ställ samma kriminolog i en gatukorsning i Bagdad och han kommer att ropa: "Det är bara anmälningsbenägenheten som har ökat".
Är det något man vet så är det vad kriminologerna kommer att säga när de kliver in i debatten. Åren må gå, verkligheten må förändras men svaren från kriminologhåll förblir desamma. I korthet ser världsbilden ut så här:
Brottsligheten ökar inte, våldet blir inte grövre; om statistiken säger något annat så beror det på att fler väljer att anmäla. Det finns inget man kan göra åt brottsligheten så länge klassklyftorna består, straff och hårdare tag är kontraproduktivt, medierna domineras av grundlösa påståenden om en ständigt ökande brottslighet.
Låt oss börja med den sista "sanningen" om medierna. Utan tvekan ägnar massmedierna alltmer utrymme åt brottsligheten, vilket bland annat har att göra med att samhällets acceptans för våld tycks ha minskat. Men jag ser inga tecken på att medierna systematiskt skulle prångla ut ett budskap om en skenande brottsutveckling. Tvärtom visar en snabb titt i vårt pressarkiv att kriminologerna så gott som alltid får sista ordet och ges chansen att släta över problemen och varna för tilltagande trygghetsnarkomani.

Hur är det då med tesen att brottsligheten, inte minst våldet, aldrig ökar? Ser man till Brås brottsstatistik så kan man konstatera att antalet anmälda misshandelsfall har ökat med 45 procent de senaste tio åren. Antalet anmälda våldtäkter har ökat med 175 procent sedan 1996.
En del av detta kan säkert förklaras med en ökad benägenhet att anmäla brotten. Men Brå konstaterar i sina analyser att det sannolikt också rör sig om faktiska ökningar av våldet och sexbrotten.
När det gäller det uppmärksammade ungdomsvåldet är bilden motsägelsefull och osäker. Inte desto mindre gav sig fyra ledande kriminologer ut på DN Debatt (14/1) i början på året och slog fast att våldsbrotten ingalunda ökar och att det verkliga bekymret är samhällets farliga fokusering på ungas brott.

På Södersjukhuset - norra Europas största akutintag - möter man en annan verklighet. Förra året tog man emot 1998 offer för gatuvåldet, vilket är mer än tre gånger fler än för 20 år sedan när man började mäta. Vad värre är, hela 61 procent av alla misshandelsoffer har uttalat att de absolut inte kommer att polisanmäla brotten. Denna alarmerande siffra kommer att offentliggöras i samband med att skriften "Storstadsvåld" släpps senare denna månad.
Vårdchefen Sören Carlsson Sanz säger att det sakta men säkert blir mer och grövre gatuvåld, även om också antalet ungdomar boomar just nu. Men kriminologerna är inte intresserade av SÖS unika uppgifter, förklarar han, åtminstone inte den äldre generationen. I stället väljer de att lägga locket på.
"Jag känner en frustration över hur debatten förs. Så här ser det inte ut, hävdar kriminologerna, alternativt så här såg det ut redan på Hedenös tid. Men jag skiter i hur det såg ut på Hedenös tid. Det jag ser är ett enormt mänskligt lidande och enorma samhällskostnader."

Poängen är inte att kriminologerna försöker mörklägga en galopperande ökning av brottsligheten i Sverige. Någon sådan finns inte. Egendomsbrotten exempelvis har minskat under en lång rad år.
Det som stör mig är att kriminologerna i debatten verkar slå knut på sig själva för att förklara bort den parallella ökningen av den anmälda vålds- och sexbrottsligheten. Man använder 70-talet som jämförelseår, eftersom Sverige då upplevde en kraftig ökning av brottsligheten, vilket gör det möjligt att säga att inget har hänt. Eller så pekar man triumfatoriskt på att det dödliga våldet inte har ökat, trots att en trolig förklaring till det är att sjukvården kan rädda många fler liv i dag.
Jag ser helt enkelt inte det förutsättningslösa sökande som bör vara en utgångspunkt för all seriös forskning.
"Kriminologernas slutsatser kan alltid förutsägas på förhand. De använder metoder och data som visar just det man vill ska bevisas. Det är dålig forskning helt enkelt," säger Eckert Kühlhorn, professor emeritus i sociologi som har ägnat 30 år åt brottsforskning.
Varför det är så tänker jag återkomma till i nästa krönika.