Efter valet 2006 fick Sverige ett särdeles ungt knippe pensionärer. Den avgångne justitieministern Thomas Bodström var bara 44 år fyllda, finansminister Pär Nuder 43 år, vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson, 42 år, näringsminister Thomas Östros 41 år och infrastrukturminister Ulrica Messing endast 38 år.

Alla hade de kvalificerat sig för statsrådspension fram till 65-årsdagen. Om de så önskade skulle de inte behöva lyfta ett finger mer i sina liv. Så har det bevars inte blivit.

Alla de forna ministrarna har gått vidare, de flesta till näringslivet. Men pensionsutbetalningarna har likväl fortsatt att trilla in för att kompensera inkomstbortfallet från den gamla ministerlönen.

För Ylva Johanssons del rör det sig i år om ett tillägg på 17 759 kronor i månaden utöver arvodet från riksdagen.

Inte ens om de forna ministrarna skulle vilja avstå från denna guldkant på tillvaron går det att stoppa utbetalningarna, enligt Statens tjänstepensionsverk. Enda sättet är att anmäla en högre inkomst än den gamla ministerlönen, vilket bland andra Bodström har gjort.

Numera gäller visserligen regeln att man måste ha fyllt 50 år för att komma i åtnjutande av denna extremt generösa fallskärm. Men det möjliggör ändå upp till 15 år av inaktivitet på skatte betalarnas bekostnad.

Om Fredrik Reinfeldt genomför en regeringsombildning i höst kan kretsen av politikerpensionärer öka snabbt.

Bland dem som då uppfyller kriterierna finns Beatrice Ask, Maria Larsson, Eskil Erlandsson och Carl Bildt för att nämna några. Ingen av dem behöver någonsin söka ett jobb igen om de inte känner för det.

Politikens gräddfiler återfinns på alla nivåer.

Riksdagsledamöterna har i grunden samma generösa regler som statsråden genom den så kallade inkomstgarantin.

Förra året betalade riksdagen ut rekordsumman 63,3 miljoner kronor i fallskärmar till avdankade ledamöter.

Inte konstigt att de jobbcoacher som riksdagen anlitar rullar tummarna. Politiker är inte annorlunda än andra människor. Saknar de drivkrafter att söka jobb avstår de gärna.

De största excesserna märks i kommunsektorn. Under den missvisande etiketten "visstidspension" uppbär sammanlagt 699 ex-kommunpolitiker ersättning från skattebetalarna.

En av dem är förra finansborgarrådet Kristina Axén Olin (M) som avgick 2008 vid 45 års ålder.

Förra året lyfte hon över en halv miljon i visstidspension från Stockholms stad - en ersättning som hon är berättigad till fram till 65-årsdagen. Det säger sig självt att detta inte kan fortsätta.

Det går inte att sjunga arbetslinjens lov och samtidigt upprätta en parallell verklighet för det egna skrået.

Hur ska man kunna förklara behovet av höjd pensionsålder när ministrar, riksdagsledamöter och kommunalråd själva kan gå i pension vid 50 års ålder?

Samma sak med åtstramningarna i a-kassan och sjukförsäkringen, ämnade att öka drivkrafterna att snabbt komma i arbete igen. Pedagogiken fungerar inte.

Som väl är finns det en växande insikt om detta.

En parlamentarisk kommitté utreder för närvarande riksdagsledamöternas inkomstgaranti och ska komma med förslag i slutet av året.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, uppger att man gör en översyn av sina rekommendationer. Däremot finns det inga planer på att ändra reglerna för ministerpensionerna.

Villkoren kan givetvis aldrig bli desamma som för vanliga löntagare. Det är heller inte syftet.

Att vara politiker är ett mycket speciellt uppdrag - ett förtroendeuppdrag. De kan fråntas sitt jobb från en dag till en annan. Arbetsbördan kan ibland vara mördande och kantad av hot och förlorad anonymitet.

Vill vi att människor ska våga lämna sin trygga tillvaro för att tjäna demokratin måste vi ge dem bra betalt och ett rimligt skyddsnät.

Det gäller i än högre grad om Sverige väljer att införa karenstid för våra toppolitiker i syfte att blockera känsliga övergångar till näringslivet.

Exakt hur villkoren bör se ut kan diskuteras.

Kanske är två års avgångsvederlag en rimlig fallskärm om man har tjänat demokratin under lång tid. Och måhända bör våra ledande politiker kunna gå i förtida pension vid 61 år, såsom utredaren Sten Heckscher nyligen föreslog för generaldirektörer (SOU 2011:81).

Det man säkert kan konstatera är att dagens regelverk saknar all verklighets förankring.

Att låta välfärden tappas på mångmiljonbelopp varje år för att hålla före detta politiker sysslo- och skadelösa är stötande.

Vi kan inte bjuda politikerföraktets kolportörer på så lätta poäng.