Anna Dahlberg

Orkar vi öppna våra hjärtan på riktigt?

Publicerad

En våg av solidaritet väller fram i spåren av flyktingkrisen. Men den hjälp som nyanlända har störst behov av är det tyvärr skralt med i Sverige.

Något fantastiskt inträffade i veckan. Över hela kontinenten öppnade människor sina hjärtan som en reaktion på de tragiska bilderna på 3-årige Alans drunknade kropp och massflykten mot Europa. Här hemma har vi sett hur insamlingar slår rekord och hjälpcentra blir nedringda av människor som vill hjälpa till.

Det är inte bara främlingsfientligheten som har trängts tillbaka, utan även likgiltigheten. För det finns mycket som vi kan bidra med - från att göra situationen drägligare i närområdet, där de flesta av världens flyktingar trots allt lever, till att bli språkstödjare, faddrar eller ordna idrottsaktiviteter för dem som har kommit hit.

Men hur viktig den sortens frivillighjälp än är så räcker den inte. De nyanlända måste också släppas in i det svenska samhället - på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i våra skolor. Och där har viljan att hjälpa till hittills varit betydligt mindre.

Låt oss börja med den akuta bostadsbristen. Boverket har räknat ut att vi behöver bygga mer än ett nytt Stockholm på fem år för att klara den rekordsnabba befolkningsökningen i Sverige. Det räcker med att titta sig omkring för att inse att något sådant byggprojekt inte håller på att ta form någonstans. Det finns ingen som helst politik för denna historiska utmaning.

Grundläggande frågor som hur nyanlända ska ha råd att efterfråga nyproducerade lägenheter saknar svar. Liksom hur man ska få igång flyttkedjor som lämnar rum åt nyanlända i de hyresrätter som redan finns. Följden har blivit en kortslutning i bostadspolitiken.

Samtidigt håller trångboddheten på att bli akut i våra utsatta förorter. I Södertälje tvingas människor inte sällan in i en desperat flyttcirkus på upp till 10-20 olika boenden på ett år. Det är en ohållbar situation som håller på att växa fram.

Här prövas vår solidaritet på riktigt. Om detta ska funka måste vi vara beredda att maka på oss. Människor behöver börja hyra ut rum, gästhus och delar av villor. Medelklassen borde fundera över att lämna över nycklarna till sina hyresrätter till bättre behövande. Men här sinar solidariteten plötsligt.

När en kollega till mig sökte med ljus och lykta i sociala medier efter ett boende till sin syriske flyktingvän blev det tyst. Till sist hörde en bekant från Tensta av sig och erbjöd sitt arbetsrum till mannen.

 

Det är visserligen bara en anekdot, men jag tror att den säger en hel del om Sverige. Vi är världsbäst på solidaritet i teorin, men när det i grunden påverkar vårt eget liv drar vi oss undan. Vi öppnar gärna den yttre gränsen, men de inre förblir stängda.

Forskning visar att Sverige har stora problem med så kallad "white flight", det vill säga att majoritetsbefolkningen flyttar ut när minoriteter flyttar in. Det räcker med att antalet utomeuropeiska invandrare når 3-4 procent i ett bostadsområde för att de infödda svenskarna ska börja flytta ut. Först att dra är högutbildade och höginkomsttagare.

Likadant ser det ut på skolans område. Enligt forskaren Anders Trumberg vid Örebros universitet börjar den etniskt svenska medelklassen plocka ut sina barn ur skolor när 20 procent av eleverna har invandrarbakgrund. Det är en av förklaringarna till den snabbt växande skolsegregationen i Sverige.

 

Så här kan det inte fortsätta. Om Sverige ska vara västvärldens ledande flyktingnation måste vi också riva de inre gränserna. Vi måste vara beredda att ställa om i grunden. Det är inte bara invandrarna som ska anpassa sig till Sverige. Sverige måste också på allvar anpassa sig till rollen som ett invandrarland, som har gått om USA i andel utrikes födda.

Runt hälften av alla flyktingar som kommer till Sverige saknar gymnasiekompetens. Samtidigt är vi det land i västvärlden som har lägst andel enkla jobb och de högsta minimilönerna. Vi driver människor ut i utanförskap och sysslolöshet. Arbetslösheten är nästan tre gånger så hög bland utrikes födda som bland inrikes födda, och ännu högre bland utomeuropeiskt födda. Jämför det med Tyskland exempelvis, där lågavlönade minijobb har banat väg för EU:s lägsta arbetslöshet.

Men när detta förs på tal protesterar vänsterdebattörer vilt och pekar på risken att lönerna kan komma att sänkas för LO-kollektivet som helhet. Javisst kan det bli så. Men var det inte solidariska vi skulle vara?

Argumentationen går inte ihop. När tiggande romer erbjuds låglönearbete i Mariefred applåderas det unisont, som Patrik Kronqvist påpekade på ledarsidan i veckan. Men om någon föreslår att nyanlända bör ges samma chans går många upp i falsett av ilska.

 

Lika svalt är intresset för att riva upp hyresregleringen för att ge plats åt nyanlända på bostadsmarknaden. Jag ser heller inga kampanjer för att bussa elever från utsatta förorter till skolor i bättre bemedlade områden.

Det tycks helt enkelt saknas en genuin vilja att ställa om Sverige. Vi öppnar gärna våra hjärtan, men inte våra hem, arbetsplatser och skolor. Den mer krävande solidariteten, bortom bankgirot och skattsedeln, sitter fortfarande långt inne.

Låt oss hoppas att den senaste veckans engagemang ändrar på den saken.

 

Läs också:

Vänsterns oväntade vurm för låglönejobb

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag