Så sent som den 27 juni i år slog Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin fast partiets nej till att sätta ett slutdatum för insatsen i Afghanistan. "Vi går inte med på att sätta något slutdatum. Sverige har gått in i Afghanistan tillsammans med andra länder, och då ska vi också lämna tillsammans med dem." (DN)
Denna ansvarsfulla linje har också haft Mona Sahlins öra. Vad Ahlin, USA:s generaler och de flesta Afghanistankännare har insett är att ett slutdatum vore rena dunderhonungen för talibanerna.Så fort omvärlden signalerar att man tänker lämna landet ställer alla om och börjar planerar för dagen efter. Hur ska jag och min familj/klan/rörelse klara oss när vi blir lämnade ensamma kvar med talibanerna? Ja, inte genom att samarbeta med de utländska styrkorna och regeringen i Kabul i alla fall.

I och med gårdagens rödgröna uppgörelse har dessa insikter spridits för vinden. Ahlin-linjen har körts över och snarast ersatts av Ohly-linjen. Senast under det första halvåret 2013 ska alla svenska soldater vara hemma.
Man undrar vad som har fått Socialdemokraterna att gå med på denna kovändning. Har Ohly gett upp något annat värdefullt i utbyte? Eller har Sahlin pressats av en växande opinion inom den egna rörelsen?
I vilket fall är det djupt olustigt att Vänsterpartiet har skaffat sig ett så starkt inflytande över den rödgröna utrikespolitiken.Sahlin har visserligen kastat in i en brasklapp i uppgörelsen. "Läget på marken är avgörande", försäkrar hon. Men om hon menar allvar med detta förbehåll faller ju hela idén med en tidtabell och ett fastspikat slutdatum.
Redan framträder också sprickorna i uppgörelsen. Lars Ohly utesluter förstärkningar av insatsen medan Sahlin håller öppet för att skicka fler soldater om situationen skulle kräva det. För de soldater som är på plats i Afghanistan skapar detta en olustig osäkerhet. Kommer en rödgrön regering att vägra skicka dem räddningshelikoptrar för att detta skulle innebära en "förstärkning"? Kan de lita på att deras säkerhet - inte politiska hänsyn - alltid sätts i första rummet?

Det råder ingen tvekan om att Afghanistaninsatsen är inne i en omställningsfas. Alltmer fokus riktas mot att hjälpa den afghanska armén och polisen att själva axla säkerhetsansvaret i landet. Sverige har dessvärre släpat fötterna efter sig både i detta viktiga arbete och i att förstärka den civila sidan av insatsen.
Men detta håller nu på att ändras och Sverige kommer stegvis att börja lämna över säkerhetsansvaret under de kommande åren. Det är dock framstegen på marken som bör bestämma takten, inte en politiskt dikterad tidtabell i Stockholm. Och svenska soldater kommer att behövas som mentorer och stöd under lång tid framöver.Det går inte att ersätta den militära insatsen med bistånd, som vänstern inbillar sig. Om omvärlden lämnar Afghanistan åt sitt öde kommer landet att kastas in i ett nytt inbördeskrig som med all säkerhet slutar med att talibanerna återtar makten. Den FN-personal och de biståndsarbetare som eventuellt har vågat sig kvar riskerar då att sparkas ut precis som när talibanerna sist styrde.
Att Lars Ohly rycker på axlarna åt sådana konsekvenser förvånar inte. Men att Socialdemokraterna tar så lättvindigt på vårt åtagande i Afghanistan är förbluffande.