OBAMAS DILEMMA. Det breda internationella stödet för att genomföra en straffaktion mot Assad-regimen saknas. USA borde därför backa. Foto: Reuters
OBAMAS DILEMMA. Det breda internationella stödet för att genomföra en straffaktion mot Assad-regimen saknas. USA borde därför backa.  Foto: Reuters
Anna Dahlberg

Nej till bomber

Publicerad

Argumenten för ett anfall mot Syrien övertygar inte. Sverige har intagit en klok linje: inget stöd, men viss förståelse.

Att analysera krig liknar ofta ett Rorschachtest. Man betraktar samma verklighet, men ser helt olika saker. Med hjälp av analogier från tidigare krig skaffar man sig en uppfattning om vem som är god och ond och vad som borde göras.

För vänstern har allting äntligen fallit på plats. Det är Irakkriget II vi betraktar. Det är samma sliriga bevisföring om massförstörelsevapen och samma bekymmerslösa rundande av FN:s säkerhetsråd. Imperialiststaten USA drar åter i krig för att hävda sina nationella intressen.

Problemet är att den liknelsen haltar betänkligt. Ytligt sett finns det onekligen paralleller, men den begränsade straffaktion som Obama planerar för att avskräcka från framtida användning av massförstörelsevapen har mycket lite gemensamt med den ideologiskt motiverade operationen att störta Saddamregimen i Irak.

 

För anhängarna av ett anfall är det i stället Kosovokriget och Bosnienkriget som agerar förlagor. Omvärlden kan inte ännu en gång se på när en brutal regim slaktar sitt eget folk, menar exempelvis statssekreteraren Jasenko Selimovic (FP) och DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, och efterlyser en handfast intervention från omvärldens sida.

Men inte heller den analogin övertygar. Om USA skulle störta Assadregimen väntar ett blodigt kaos där al-Qaida-trogna jihadister gör upp räkningen med regimtrogna minoriteter som alawiter och kristna.

I såväl Bosnien som Kosovo fanns långt skridna fredsplaner och man hade internationella styrkor, IFOR och KFOR, som skulle säkra implementeringen. I Syrien finns inga av dessa förutsättningar.

Från rysk horisont är perspektivet det omvända. De ser en regim som bedriver ett legitimt anti-terrorkrig mot islamister - ett Tjetjenienkriget III om man så vill. Det förklarar Rysslands helhjärtade stöd till den blodbesudlade Assadregimen, men som berättelse om kriget är det givetvis en förvriden partsinlaga.

Så vad är det då för krig vi ser? Den rimligaste tolkningen är att det rör sig om ett sekteristiskt inbördeskrig inom en större regional maktkamp. Väldigt mycket mediefokus har riktats mot USA:s och Rysslands inblandning, men om man ska förstå konflikten är det snarare Iran och Saudiarabien som innehar huvudrollerna.

Det är där den stora kampen står mellan islams två grenar - shia och sunni. Iran fruktar att Assadregimens fall skulle innebära att man förlorar sin enda allierade i regionen och lämna Hizbollah isolerat och fatalt försvagat i Libanon.

 

Saudiarabien, å andra sidan, räds efter Saddams fall en shiitisk axel från Teheran till Beirut och gör allt för att bryta upp denna genom att försöka störta Assadregimen.

Det är detta "krig via ombud" som gör Syrienkonflikten så blodig och oförsonlig. Hela regionens maktbalans står och väger och ingen sida anser sig ha råd att förlora.

I Sverige har vi gärna synen att krig är något djupt irrationellt. "Först måste vi bara få slut på dödandet", brukar det heta. Men även om krig är vedervärdigt utgår det ofta från rationella kalkyler.

Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel, som generalen Clausewitz uttryckte det. Och det omvända gäller också. Det är först när de stridande parterna inser att de inte kommer att nå sina mål på slagfältet som politiken åter kan få en verklig chans.

Det är mot den punkten som omvärlden borde rikta allt sitt fokus. Hur kan en maktdelning se ut som tillgodoser båda sidors minimikrav? Det är en oerhört komplex process, svårare än kanske någon annan konflikt i modern tid. Men det är den enda realistiska utvägen ur det helvete som nu har skördat över 100 000 offer.

 

Problemet med USA:s anfallsplan är att den inte på något sätt för den processen framåt. Och det är inte heller syftet. Som Obama konstaterade i Stockholm i veckan handlar det i stället om att upprätthålla ett internationellt tabu mot bruket av kemiska vapen (och därmed indirekt markera mot Irans kärnvapenplaner).

Det är lite som att kirurgiskt plocka ut ett mindre organ ur en patient som är döende i cancer.

Obama har rätt i att det skulle sända förödande signaler om omvärlden bara rycker på axlarna åt gasattacken i Damaskus förorter. Men man måste också fråga sig vad det sänder för signaler om en koalition bestående av ett fåtal länder tar på sig uppdraget att inskärpa detta tabu - i strid med FN:s säkerhetsråd dessutom.

Man riskerar rentav att bjuda Assad på en chans att spela martyr och vinna sympatier.

 

Det är bara att konstatera att det breda internationella stöd som skulle behövas för att genomföra en straffaktion saknas. I det läget borde USA backa i stället för att drabbas av tunnelseende.

Men något nytt Irakkrig är det sannerligen inte fråga om. Den svenska regeringen gör rätt som uttalar förståelse för det akuta dilemma Obama brottas med.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag