Anna Dahlberg

Nej, borgerliga sidor har inte blivit bruna

Publicerad

En skur av anklagelser riktas just nu mot landets borgerliga ledarsidor. Attackerna blottar vänsterns egen besatthet av Sverigedemokraterna och dess brist på svar i sakfrågorna.

För snart tre år sedan skrev jag min första krönika om svensk flyktingpolitik – "Vi måste välja väg i flyktingpolitiken” (9/11 2012). Den varnade för att låta Sverigedemokraterna hålla migrationsfrågan som gisslan och pläderade för en tredje väg bortom främlingsfientlighet och blind idealism.

Jag sov knappt en blund under en vecka av rädsla för de svallvågor som texten skulle ge upphov till. Jag bröt medvetet mot ett tabu om att diskutera nivån på svenskt flyktingmottagande i övertygelsen om att man som journalist alltid måste berätta vad man ser. Annars är det bättre att ägna sig åt något annat.

Då var det mycket som var brännmärkt i debatten. Att ens lyfta integrationsproblemen klassades som fiske i grumliga vatten på exempelvis Aftonbladets ledarsida. Minst lika känsligt var att diskutera problem med fundamentalism i utsatta förorter. Det var ett säkert sätt att kvalificera sig för islamofobstämpeln.

 

I dag är debatten en helt annan. I stort sett alla borgerliga ledarsidor med räckvidd – Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Göteborgs-Posten och Expressen – talar om den så kallade volymfrågan.

De borgerliga partierna har sedan valet gått från att lovorda integrationen till att beskriva den som vår tids ödesfråga och spotta ur sig förslag på migrations- och integrationsområdet. Även den mediala verklighetsbilden har förändrats.

Ja, till och med vänstern har förflyttat sig. För en vecka sedan skrev Jan Guillou en sensationell krönika där han gav de liberala ledarskribenterna rätt om fundamentalismen i förorten - "Det måste bli ett slut för rädslan att blandas ihop med SD" (9/8). Och utmaningarna i flyktingmottagandets spår avfärdas inte längre som en suspekt icke-fråga på Aftonbladets ledarsida.

Det hade varit intressant med en debatt om denna breda förflyttning av verklighetsbilden i den svenska offentligheten. I stället har vi fått en hätsk kampanj som utmålar de borgerliga ledarsidorna som ideologiska stödtrupper åt Sverigedemokraterna.

Den ena vänsterdebattören efter den andra har under sommaren utgjutit sig över att främlingsfientlig retorik har normaliserats och att liberaler har anpassat sin politiska agenda efter SD. Flera vänder sig direkt till ägarna i hopp om att den vägen kunna tysta sina meningsmotståndare.

 

För att leda sina bisarra anklagelser i bevis har man kokat ihop en konspirationsteori om hur allt hänger ihop. Nyckeln är den politiska makten. Om de borgerliga ska kunna styra Sverige igen måste SD bli en del av regeringsunderlaget. Därför ägnar sig ledarsidorna nu åt att skriva om migration, integration och tiggeri för att tvätta SD:s varumärke i tid till valet 2018.

Det är med bedrövelse som jag noterar att en annars seriös skribent som Per Svensson deltar i detta tarvliga konspirationsbyggande.

Låt mig tala för egen del, för i den här debatten är det alltför många som talar å andras vägnar. Hur det går för alliansen i nästa val är en fullständigt sekundär fråga. Hela upprinnelsen till att denna ledarsida initierade en debatt om svensk flyktingpolitik för tre år sedan är en genuin oro över utvecklingen.

Vi ser hur segregationen ökar, problemskolor fallerar, den sociala oron breder ut sig i utanförskapsområdena, bostadsbristen blir alltmer akut och hur parallellsamhällen byggs upp där kriminella krafter vinner mark.

Drar man ut de linjerna tio år fram i tiden har vi ett Sverige med stora klyftor, vikande skattekraft, sociala spänningar och ett välfärdssystem som medelklassen alltmer har checkat ut från. Det är inte ett tolerant och öppet Sverige som har kraft över åt internationell solidaritet.

 

Visst ska vi fokusera på att förbättra integrationen. Men det har våra politiker lovat i över ett decennium och ingen vill ordinera den politik som skulle kunna göra verklig skillnad – att släppa fram låglönejobb i stor skala.

Det går heller inte att låtsas som att integrationen och nivån på flyktingmottagandet inte hänger ihop. Det råder akut brist på i stort sett allt som krävs för en fungerande integration i dagens Sverige – från arbetsförmedlare och SFI-lärare till familjehem och bostäder.

Runt 85 procent av alla nyanlända med uppehållstillstånd bosätter sig numera på egen hand i ett Sverige utan lediga lägenheter. Vart tar alla dessa tiotusentals människor vägen? Det är ingen som riktigt vet.

Det intressanta är att flyktingarna själva har börjat reagera över det krackelerande mottagandet. Om Sverige skulle ha tagit emot en lika stor andel av Europas flyktingar som vi har gjort de senaste tre åren skulle årets prognos bli runt 120 000 asylsökande. I stället spår Migrationsverket en dryg halvering – 74 000 - till stor del på grund av den snabbt försämrade bilden av Sverige.

Vi bedriver en passiv signalpolitik, skulle man kunna säga. De allt längre handläggningstiderna och avsaknaden av bostäder och jobb gör att alltfler vuxna asylsökande väljer bort Sverige.

Det är talande att vänsterns debattörer inte har ett ord att säga om denna utveckling. Sakfrågan är fullständigt ointressant för dem. Allt handlar i stället om det politiska spelet, om positioneringar och misstänkliggöranden. Det liknar alltmer ett sektbeteende där man ägnar sin tid åt att upprätta anklagelseakter mot avfällingar från den rätta läran.

Låt oss kalla detta för vad det är – ett intellektuellt haveri.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida