Alla verkar vara överens om att jobben blir den viktigaste valfrågan 2014. Arbetslösheten uppgår för närvarande till 7,2 procent och väntas stiga ytterligare innan den viker ner igen. Enligt regeringens kritiker har alliansen misslyckats fatalt i jobbfrågan och ansvarar nu för en massarbetslöshet.

Jag har tagit hjälp av några av landets ledande statistiker, analytiker och arbetsmarknadsforskare för att utvärdera regeringens insats. Bilden som framträder är en helt annan.

Vid valet 2006 låg arbetslösheten på 6,6 procent på kulmen av en högkonjunktur. Sedan dess har vi haft en djup finanskris och en utdragen eurokris. Men till skillnad från krisen på 90-talet har sysselsättningen hållits uppe. Vi fick en kraftig dipp på arbetsmarknaden efter Lehman Brothers-konkursen 2008, men sedan har sysselsättningen studsat upp igen.

Antalet sysselsatta har ökat med cirka 200 000 personer sedan 2006 och sysselsättningsgraden - andelen av den arbetsföra befolkningen som arbetar - har i princip legat stilla.

Men arbetslösheten har ju ökat, invänder ni. Det stämmer, men det kan förklaras med att betydligt fler står till arbetsmarknadens förfogande i dag än tidigare. Personer som förr var förtidspensionerade, sjukskrivna eller pluggade på SFI är numera inskrivna hos arbetsförmedlingen. Enligt Clas Olsson, analyschef på arbetsförmedlingen, har det sedan 2006 skett en kraftig förskjutning inom gruppen arbetslösa mot alltmer utsatta grupper.

Kombinationen av lågkonjunkturen, sjukförsäkringsreformen, etableringsreformen och jobbskatteavdraget har gjort att dagens arbetslösa är betydligt mindre konkurrenskraftiga än gårdagens. 29 procent av de inskrivna hos arbetsförmedlingen är lågutbildade, det vill säga saknar gymnasieexamen. 37 procent är utrikes födda, varav merparten från länder utanför Europa. 18 procent har någon form av funktionshinder och 15 procent är 55 år eller äldre.

Siffrorna går inte att stapla på varandra eftersom vissa uppfyller flera kriterier samtidigt, men faktum är att sex av tio arbetslösa numera ingår i vad arbetsförmedlingen klassar som särskilt utsatta grupper. Och man räknar med att denna andel kommer att öka i takt med att etableringsreformen för nyanlända byggs ut och antalet asylsökande ökar.

Bara effekten av sjukskrivningsreformen och etableringsreformen motsvarar "åtminstone en halv procentenhet" i arbetslöshetssiffrorna, enligt Clas Olsson. Det innebär att dagens arbetslöshet skulle vara betydligt lägre om regeringen hade avstått från dessa reformer.

Det snabbaste sättet att minska arbetslösheten vore alltså att slussa bort tidigare sjukskrivna och nyanlända från arbetsmarknaden igen. Det visar på det vanskliga i att använda arbetslöshetsmåttet som det enda måttet på en lyckad jobbpolitik.

Sverige har utan tvekan stora problem på arbetsmarknaden, men de ser inte ut på det sätt som debatten ger sken av. Det råder ingen massarbetslöshet i betydelsen att arbetslösheten slår blint omkring sig. Inte heller är ungdomsarbetslösheten vår största huvudvärk. Tvärtom tar sig ungdomar snabbare ur sin arbetslöshet än andra grupper.

Vi har problem med en grupp utsatta personer som av olika skäl har mycket svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden med dess höga ingångslöner och dito kompetenskrav. Till och med när arbetsförmedlingen i princip erbjuder arbetskraften gratis har man svårt att få arbetsgivare att nappa.

Det betyder självfallet inte att man kan ge upp om denna grupp. Tvärtom är det dessa människor som borde hamna i politikens fokus. Många av verktygen finns redan på plats, såsom kraftiga lönesubventioner. Något som däremot saknas är arbetsförmedlare som kan sälja in de arbetslösa hos arbetsgivarna. I dag kan en förmedlare ensam ansvara för 70-80 arbetslösa.

Vi behöver också inse att många av dessa människor saknar den grundläggande utbildning som krävs för att kunna få jobb. Där behöver regeringen göra mer. Arbetsmarknadspolitiken är utan tvekan alliansens svaga kort.

Ingen kan vara nöjd med en situation där 7,2 procent går arbetslösa. Men om man ska värdera alliansens jobbfacit måste man se till helheten. Kriserna har avlöst varandra samtidigt som nya grupper, som tidigare inte fanns på arbetsmarknaden, har tillkommit, vilket har pressat upp arbetslöshetssiffrorna.

Trots detta har sysselsättningen legat stabilt. Det måste ses som ett styrkebesked. Regeringen har genomfört stora delar av det som forskningen förespråkar, såsom jobbskatteavdrag och en sänkt a-kassa, och det har gett effekt. Det räcker med att jämföra med 90-talskrisen för att se skillnaden.

För att tala med Anders Forslund, professor i nationalekonomi vid IFAU: "Vi forskare ser inga lågt hängande frukter som regeringen inte har plockat. Jag har svårt att peka på något som påtagligt hade kunnat ge en bättre utveckling."

Det kan knappast kallas för ett fiasko.