Anna Dahlberg

Låt inte Sverige gå in i väggen

Publicerad

Många hävdar att det inte bara vore moraliskt förkastligt, utan också omöjligt, att bromsa strömmen av asylsökande till Sverige. Det är en felsyn.

Vi har hört nyckelformuleringarna om och om igen: "Detta är den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget". "Vi räddar liv, bokstavligen!" Den bild som manas fram av denna retorik är att miljontals människor nu flyr hals över huvud undan bomber, mot städer som Malmö och Trelleborg. Precis som under andra världskriget måste vi därför förvandla Sverige till fristad i ett desperat läge, kosta vad det kosta vill.

Men detta är inte andra världskriget eller ens Balkankriget. Analogierna är missvisade och ger därför fel analys av läget. Det främsta skälet till att antalet asylsökande i Europa plötsligt har flerdubblats är att det har blivit mycket lättare att ta sig in genom EU:s yttre gräns, vilket underströks i det brev som EU:s ordförande Donald Tusk skickade ut inför veckans toppmöte i Bryssel.

 

I bakgrunden anar man Turkiets osynliga hand. Landets alltmer auktoritäre president, Recep Erdogan, har velat använda flyktingströmmen för att utverka eftergifter från ett Europa som vid det här laget har gått ner på knä.

Denna bakgrund måste vi ha klart för oss när vi funderar över svenska handlingsalternativ. Det finns inget naturligt slut på denna ström av migranter så länge Turkiet vill fortsätta att hålla pressen uppe på Europa. Antalet kan tvärtom komma att öka ytterligare i vår. Viljan att ta sig till Europa är oändlig så länge inkörsporten är öppen och priset och farorna upplevs som överkomliga.

 

Att det är så flyktingkrisens karaktär ser ut märks i Migrationsverkets statistik. Bara en dryg tredjedel av alla asylsökande är från Syrien. Inte ens ett slut på Syrienkriget skulle därför häva det extraordinära läget i svenskt flyktingmottagande.

Det mest dramatiska som händer nu är i stället att antalet afghanska asylsökande ökar snabbt. Främst rör det sig om minderåriga, varav många har lämnat sin familj i Iran för att ensamma ta sig till Sverige. Skälet är att Iran sedan år 2011 har blivit mer restriktivt med att förnya uppehållstillstånd till landets drygt två miljoner afghanska flyktingar.

Men även strömmen direkt från Afghanistan ökar och är just nu "all time high", enligt UNHCR. Migrationsverket räknar därför med att det är denna grupp asylsökande som kommer att växa mest framöver.


En annan grupp som har ökat markant under året är irakier, varav många är sunnimuslimska män från Bagdad som inte vill slåss för regimens räkning.

Inget av detta är något att förvånas över. Att människor inte ser någon framtid i Afghanistan eller som papperslös i Iran är fullt begripligt liksom att man som sunnimuslimsk soldat vill lämna Irak. Lika lätt är det att förstå alla ungdomar som flyr Eritrea för att slippa undan den omänskliga värnplikten i diktaturens tjänst eller att syriska familjer bryter upp från den hopplösa tillvaron som flyktingar i Turkiet och Libanon där de aldrig kan påbörja livet på riktigt igen.

I varje läge bör man göra tankeexperimentet att det kunde ha varit jag. Många av oss hade gjort exakt samma val. Även alla de tusentals migranter som nu passar på att ta sig till Sverige för att gå under jorden gör ett rationellt val.

Men det betyder inte att ett litet land som Sverige kan axla ett obegränsat ansvar för denna mänskliga nöd. Det finns lägen då vi måste vara beredda att offra allt för att hjälpa. En ny förintelse skulle vara en sådan händelse eller en massflykt från våra grannländer där Sverige är första säkra land. Då skulle det vara ett moraliskt imperativ att undsätta så många vi kan oavsett konsekvenserna.

 

Men där är vi inte. Sverige ska givetvis ta sin del av ansvaret även för dagens globala flyktingströmmar. Men det är inte rimligt att Sverige försätter sig självt i ett krisläge för att möta ett skeende som varken har en slutpunkt eller en geografisk begränsning. Statsfinanserna blöder med miljardbelopp varje vecka. Skolor och socialtjänst går på knäna. Ingen har en aning om var alla flyktingar ska bo och takten i antalet ensamkommande minderåriga som nu kommer till Sverige motsvarar en hel svensk årskull med barn.

Det finns ändå inget vi kan göra för att minska söktrycket, invänder en del debattörer. Det är givetvis nonsens. Finland skrev i veckan ner sin prognos över antalet asylsökande i år från 50 000 till 30 000-35 000. Förklaringen är att Finland har fryst alla asylprövningar för irakier och somalier liksom att man har infört utökade gränskontroller.

På samma sätt har Danmarks och Norges signalpolitik hållit antalet asylsökande nere. Omvänt ökade antalet syriska flyktingar till Tyskland snabbt när landet införde ett snabbspår för denna grupp förra hösten.

 

Förhandlingar pågår nu mellan regeringen och alliansen kring migrationspolitiken. Sverige står inför ett vägval som kan komma att definiera landets framtid.

Om partierna tror att det räcker med några smärre förändringar i marginalen bedrar de sig. Sverige måste signalera en dramatisk omsvängning för att göra verklig skillnad.

Vi bedriver redan en passiv signalpolitik, skulle man kunna säga. Tältläger inför vintern, långa handläggningstider och akut brist på bostäder drar ner Sverigebilden. Till det måste nu läggas en aktiv signalpolitik såsom tillfälliga uppehållstillstånd i upp till fem år av norsk modell, där man blir tvungen att återvända till sitt hemland om säkerhetsläget har förbättrats. Reglerna för anhöriginvandring måste skärpas, etableringsersättningen skäras ner mer mera.

 

Och allt detta måste tydligt kommuniceras till omvärlden. Många kommer fortfarande hit med stora förhoppningar för att sedan malas ner psykiskt i den långa väntan på att få komma in i samhället på riktigt.

Sverige har i flera decennier tagit ett större ansvar för världens flyktingströmmar än något annat västland per capita. Nu måste vi ta ansvar för att landet inte kastas in i en kris som vi inte kan hantera.

Måtte Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra vara mogna den uppgiften.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag