Illustration: LEIF SÖDERMAN
Illustration: LEIF SÖDERMAN
Anna Dahlberg

Krisländerna kan inte skylla på någon annan

Publicerad

Debatten om eurokrisen har fått en märklig slagsida.

Krisländerna friskrivs från allt ansvar medan Tyskland utmålas som alla problems moder.

|EUROKRISEN|

 

Det finns i grunden två berättelser om eurokrisen. Den ena handlar om länder i periferin som har misskött sig och dragit på sig kostnadskriser och fastighetsbubblor trots att de var fullt medvetna om riskerna med den låga ränta som euromedlemskapet bjöd på. När festen sedan är över riktar man ilskan mot Tyskland och kräver ständigt mer pengar.

Den andra berättelsen riktar i stället sitt anklagande finger mot Tyskland.

Krisländerna hade inte med bästa vilja i världen kunnat förhindra sina kollapser. De skötte sina finanser föredömligt (i alla fall Spanien och Irland) och blev dopade med låga räntor och krediter med tyskt ursprung.

När kraschen sedan kom smiter Tyskland från sitt ansvar och kramar ur krisländerna det ena åtstramningspaketet efter det andra.

Den tyska snålheten hotar nu att underminera hela den europeiska fredstanken.

Den svenska debatten har alltmer kantrat åt det senare hållet. På såväl Aftonbladets ledarsida som Dagens Nyheters dito trummas budskapet om den tyska skulden in. Ansvaret för att häva eurokrisen ligger i Berlin, inte i krisländerna.

De som hävdar motsatsen, exempelvis Reinfeldt och Borg, avfärdas som verklighetsfrånvända moralister.

 

Det är en besynnerlig vändning av debatten. Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och författare till den nyutkomna boken "Den europeiska skuldkrisen" (SNS Förlag), suckar uppgivet när vi pratar om saken:

- Krisländerna kan inte skylla på någon annan. Krisen är deras eget ansvar. De hade alla möjligheter att kyla ner överhettningen i sina ekonomier, men de valde att inte göra det. Tyskarna ska vara rädda om sina överskott. Ett tu tre så smäller det där och då behöver Tyskland sina pengar, säger Persson, som tycker att det bästa vore att sätta stopp för allt vad stödpaket heter.

 

Historieskrivningen är viktig för att förstå hur eurozonen ska kunna ta sig ut ur krisen. I rapporteringen ligger nästan allt fokus på skenande räntor och vacklande banker, men det grundläggande problemet i eurozonen är skillnaden i konkurrenskraft.

Eurokrisen består av tre parallella kriser - skuldkris, finanskris och konkurrenskraftskris - och det är den sistnämnda som är den långsiktigt farligaste.

Under de senaste tio åren har Medelhavsländerna låtit lönerna sticka i väg med ungefär 30 procent mer än Tyskland. Det har skapat kraftiga obalanser inom eurozonen. Sydeuropa har drabbats av en kostnadskris och tappat konkurrenskraft medan den tyska exporten har gått som tåget.

När länder drabbas av en sådan kris finns det två vägar ut. Antingen återställer man sin konkurrenskraft genom att devalvera sin valuta eller så genomför man en så kallad "intern devalvering" där man kraftigt sänker lönekostnaderna.

Island valde den första vägen, Lettland den andra. Båda har nu lämnat krisåren bakom sig. Lettland har rentav den snabbaste tillväxten i hela EU med 6,8 procent under första kvartalet i år.

 

Problemet med krisländerna är att de inte har velat välja väg. Irland är ett undantag, som resolut har sänkt sitt kostnadsläge och belönats med lägre räntor av marknaden.

De övriga krisländerna har i stället låtit tiden gå med följd att krisen har ätit sig allt djupare in i samhället och arbetslösheten stigit. Man vill varken lämna euron eller genomgå den baltiska kuren.

Visserligen visar siffror från den tyska handelskammaren DIHK i veckan att krisländerna har bättrat på sin konkurrenskraft på senare tid (Grekland sänkte exempelvis sina minimilöner i våras efter påtryckningar utifrån). Det är glädjande, men det grundläggande vägvalet kvarstår för krisländerna att göra.

Om de ska stanna i euron måste de bli mer som tyskarna - lika produktiva och lika måttfulla i sina löneanspråk.

Annars kommer Sydeuropa att förvandlas till ett permanent krisområde präglat av avindustrialisering, massarbetslöshet och utvandring.

 

Det handlar inte om Luther mot Påven. För bara tio år sedan kallades Tyskland för "Europas sjuke man" och Sverige hade en förödande kostnadskris i början av 90-talet. Men såväl Tyskland som Sverige valde att vända den utvecklingen. Det är bara Medelhavsländerna själva som kan bestämma om de vill gå samma väg eller inte.

Övriga eurozonen kan så klart hjälpa till. Europeiska centralbanken, ECB, skulle kunna sänka räntan till noll och skulder kan skrivas ner i de hårdast belastade länderna. Det måste också finnas en beredskap att rädda systemviktiga banker från att gå i konkurs.

Men i övrigt måste krisländerna axla ansvaret för krisen själva. Den väg som eurozonen nu har valt - att på olika sätt skydda krisländerna (och bankerna) från marknadens dom genom att subventionera deras lån - är en farlig väg. Den skapar enorma spänningar mellan Nordeuropa och Sydeuropa och förlänger troligen krisen.

Det är inte mer av konstgjord andning eurozonen behöver, utan modiga beslut.

Vi ska vara tacksamma för att nationalekonomer som Mats Persson och Lars Calmfors har skingrat dimridåerna för oss och hyfsat den svenska debatten.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag