I min förra krönika konstaterade jag att Sveriges ledande kriminologer regelmässigt tonar ner problemen kring brottsligheten. Det verkliga problemet, lyder ett vanligt argument, är inte utvecklingen av vålds- och sexbrottsligheten, utan mediernas och samhällets ökade fokus på brottsligheten.
Det verkar finnas en ideologisk överbyggnad som dikterar hur man ser på verkligheten.
Jan Andersson, generaldirektör på Brottsförebyggande rådet, Brå, är böjd att hålla med:
- Ja, det kan man säga att det gör och därför tar man gärna till det där med ökad anmälningsbenägenhet. Man är väldigt angelägen om att skapa motbilder till den svarta bild av brottsligheten som ges.
- Kriminologerna vill inte ha strängare straff, eftersom de inte tror på det, och då funderar de på konsekvenserna av vad de säger. Man letar efter argument för att det inte är så allvarligt. Man sitter inte och ljuger, men faller i sin egen fälla. Det blir ju inte nyanserat, utan man ligger hela tiden på motargumentssidan. Vi på Brå har sagt att vi inte ska hamna där.
Även Eckert Kühlhorn, professor emeritus i sociologi, menar att det finns en tydlig slagsida i svenska kriminologers forskning:
- Kriminologerna är starkt ideologiskt orienterade. Det inte är fel på brottslingarna, menar man, utan på samhället. Kriminologin har genom alla år varit en ideologisk proteströrelse mot den etablerade juridiken.

Denna "68-faktor" verkar vara en nyckel om man ska förstå det perspektiv som ligger till grund för mycket av den kriminologiska forskningen. Åtminstone den äldre generationens kriminologer har sin bakgrund i en tid präglad av "fångrörelser" och en betoning av samhällets ansvar snarare än individens.
Denna radikala eller extremliberala skola återfinns även i många andra länder, såsom USA och Storbritannien. Skillnaden är att det i dessa länder också bedrivs en mer konventionell och empiriskt inriktad forskning.
Jan Andersson på Brå medger att det går en tydlig skiljelinje mellan den svenska forskningstraditionen och den anglosaxiska. Han menar dock att Brå ligger närmare det anglosaxiska synsättet medan det är mer ideologiserat utanför Brå, såsom på kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Ett tecken på det är att Brå oftare än andra säger att brottsligheten ökar, enligt Jan Andersson.
- Just nu är det inne med konstruktivism i universitetsvärlden. Man ställer frågor som "finns brottsligheten över huvud taget?" Det är mycket teoretiserande.

Bilden som träder fram under dessa intervjuer är att det är lågt i tak i den svenska kriminologiska debatten. Alla "vet om konflikten", som man säger, men man undviker att diskutera den öppet.
Jan Andersson vittnar om hur han ofta får mothugg när han hävdar att det faktiskt går att göra något åt brottsligheten med hjälp av åtgärder inom rättsväsendet. Från kriminologhåll framhåller man i stället grundläggande samhällsstrukturer, såsom ojämlikheten och skilsmässorna - det vill säga sådant som är väldigt svårt att göra något åt. Kontentan blir att det är lönlöst att bekämpa brottsligheten så länge samhället ser ut som det gör.
Eckert Kühlhorn går så långt att han hävdar att kriminologerna blockerar forskningen:
- Om man går in och kritiserar så får man på käften. Det finns bara plats för en skola. Sverige är för litet för att få fram en professionell kriminologi. Det har funnits några uppstickare genom åren, men de har flyttat utomlands eller tystnat.
Nästa gång en kriminolog uttalar sig i debatten kan det således vara läge att lyssna kritiskt.