När Lonely Planet i veckan rankade de tio hetaste städerna i världen kom Tel Aviv på tredje plats. Staden beskrivs som Mellanösterns svar på San Francisco, ett syndens näste där DJ:s är de enda gudar som tillbeds och ett växthus för spännande konst, film och musik.
Detta Israel får man sällan stifta bekantskap med i rapporteringen från Mellanöstern. Tel Aviv är själva inkarnationen av det moderna och liberala Israel. Ett land som trots sin litenhet har fler hightech-företag på Nasdaqbörsen än några andra länder med undantag för USA.
Dessvärre är det ett helt annat Israel som har det politiska initiativet. Den extrema högern dikterar numera dagordningen med två projekt som ledstjärnor - bosättningsexpansionen på ockuperad mark och misstänkliggörandet av landets arabiska minoritet.

Jag har sällan mött så mycket uppgivenhet under mina resor till Israel som denna gång. Ingen tror på den fredsprocess som Obama förtvivlat försöker skaka liv i och ingen litar på premiärminister Netanyahus avsikter.
Obama har högst ett år på sig att försöka få till stånd ett genombrott i Mellanösternkonflikten; sedan tar den annalkande presidentvalskampanjen över. USA har redan kommit med det ena sockrade budet efter det andra för att övertyga Netanyahu om att förlänga byggstoppet, om så bara i två månader.
Men hittills har premiärministern varit omutlig. Han håller hellre fast vid sin högerextrema koalition och vid bosättningarna än satsar på en historisk fred. Och även om han skulle ge efter för det amerikanska trycket är det svårt att se vad några månaders extra byggstopp skulle göra för skillnad så länge han sitter i knäet på bosättarrörelsen.
I rättvisans namn ska sägas att det inte bara är Israel som reser hinder i fredens väg.
Splittringen mellan Hamas och Fatah gör det svårt att baxa igenom ett fredsavtal på palestinsk sida. Och så länge Syrien inte dras in i fredsprocessen lär landet göra sitt yttersta för att sabotera den.
Men någon gång måste Israel sluta lista ursäkter för att hålla fast vid de ockuperade områdena. Fredsförhandlingarna har pågått i över 20 år vid det här laget. Alla vet hur tvåstatslösningen ser ut och Israel har aldrig haft en bättre fredspartner än nu.
Borta är åren med den oberäknelige Arafat och militant kaos på Västbankens gator. I stället har man fått en önskeregering med Salam Fayyad i spetsen som får Världsbanken och IMF att applådera av entusiasm.
Till det ska läggas Arabförbundets olivkvist där man erbjuder fred med hela arabvärlden.

Ändå ryggar Israel. Den kortsiktiga logiken triumferar ständigt över den långsiktiga. För en fred ligger sannerligen inte bara i palestiniernas intresse, utan i lika hög grad i israelernas. Utan en gräns kommer Israel inte att kunna förbli en demokratisk och judisk stat. Inom loppet av ett antal år kommer palestinierna att vara i majoritet i det historiska mandatet Palestina.
Israel har fastnat i en ond cirkel av bekvämlighet, uppgivenhet om fredens möjligheter och ett växande inflytande för högernationalismen.
Den senare skräms inte bara med yttre fiender, utan också med inre. Under ledning av ultra-nationalisten Avigdor Lieberman har något av en hetskampanj inletts mot landets över 1,3 miljoner araber. Det ena lagförslaget efter det andra tar sikte på denna redan diskriminerade grupp med krav på lojalitetsförklaringar mot den judiska staten etcetera.
Än så länge har inget av förslagen passerat Knesset, men intoleransens giftbägare fylls på ändå. I Safed misshandlades nyligen tre arabiska studenter, indirekt ackompanjerade av rabbiner som uppmanar invånarna att inte hyra ut lägenheter åt araber.
Samtidigt har debattklimatet hårdnat för Israels oppositionella, där vänstern och människorättsorganisationer allt oftare stämplas som förrädare.
Min vän, den kände fredsaktivisten Shaul Arieli, känner sig djupt oroad över utvecklingen: "Vi har haft den här typen av extremister förr, såsom Meir Kahane, men ingen tog honom på allvar medan Lieberman är vår utrikesminister. Till och med jag med min militära bakgrund känner av stämningarna."
Högern håller på att leda Israel in i ett politiskt mörker, där landet blir mer och mer internationellt isolerat. Många fruktar att Israel ska drabbas av en pariastämpel.
Jag frågar Shaul Arieli och hans fredskollega Hagit Ofran vid Peace Now vad omvärlden kan göra för att rädda Israel från sig självt och ge freden en chans.
Båda avfärdar bestämt alla idéer om bojkotter som ett sätt att väcka den israeliska allmänheten. Det enda som skulle väckas till liv av sådana aktioner är känslan av att hela världen är emot den judiska staten. De tror mer på att försöka locka israelerna med utspel om hur Israel skulle gynnas av freden - exempelvis ett Natomedlemskap eller acceptans av hela arabvärlden.

Klart är att omvärlden måste börja tänka i nya banor. Ett första steg vore en fredsplan från Obama där han drar upp huvuddragen för en tvåstatslösning.
Om förhandlingsspåret når vägs ände bör omvärlden överväga palestiniernas nya idé - en FN-resolution om att erkänna staten Palestina.
Ironiskt nog var det just en FN-resolution år 1947 som banade väg för Israels tillkomst - då mot palestiniernas högljudda protester.