De flesta platser i Israel kan nås inom en timmes bilresa. Det är det som gör konflikten så oerhört tacksam att bevaka som utländsk journalist. Golanhöjderna är dock ett undantag från den regeln; det tar mig närmare tre timmar att resa från Jerusalem via Jordandalen upp till gränsen.
Området ockuperades av Israel efter sexdagarskriget 1967 och har sedermera annekterats. Därför märker jag över huvud taget inte när vi passerar den gamla syrisk-israeliska gränsen.
I Golan produceras Israels bästa vin och helglediga israeler flockas kring vattenfallen, vandringslederna och de skuggiga picknickplatserna i nationalparkerna. Det är lätt att förstå områdets attraktionskraft.
Genom alla år har debatten kring Golanhöjderna dominerats av landremsans strategiska betydelse. Om Israel skulle lämna tillbaka platån vore det bara att tåga in med de syriska arméerna, har det hetat.
I dag har dock de gamla säkerhetsargumenten fallit. Krig förs inte längre på öppna slagfält med konventionella arméer och för den nya tidens raketkrigföring blir avstånden allt mindre väsentliga.
Visserligen höjs varningar för att Hizbollah skulle kunna ta över Golanhöjderna på samma sätt som rörelsen kontrollerar södra Libanon. Då skulle Israel ha Iran inpå knuten på ännu en front.
Men Hizbollah kan redan i dag nå mål i södra Israel genom sina medeldistansrobotar. Ja, rörelsen sägs rentav ha möjlighet att pricka kärnvapenanläggningen i Dimona om man skulle vilja. Hizbollah behöver inte Golanhöjderna för att sätta skräck i israeliska städer vid en ny kraftmätning med den sionistiske fienden.

Det finns desto mer att vinna på en fred med Syrien, vilket förklarar varför försvarsetablissemanget i Israel huvudsakligen är för. Irans inflytande i regionen liknar i dag en shiitisk halvmåne som sträcker sig från södra Irak via Syrien till Hizbollahland i södra Libanon.
Om Israel - genom att återlämna Golanhöjderna - skulle kunna bryta den mäktiga syrisk-iranska axeln vore det en strategisk framgång av enorma mått.
Det skulle inte bara kraftigt försvaga Irans inflytande i regionen, utan underlätta en fred med palestinierna eftersom Syrien inte längre skulle ha skäl att försöka underminera en sådan uppgörelse.
Frågan är förstås hur troligt det är att Syriens unge diktator Bashar Assad skulle vilja offra alla sina schackpjäser för att få tillbaka Golanhöjderna. Skulle han verkligen vara beredd att klippa banden med Iran, Hizbollah och Hamas?
Det är omöjligt att veta innan man har synat hans kort ordentligt. Kanske är han så angelägen om att bryta Syriens isolering, få tillbaka Golan och fylla fickorna med amerikanska dollar i stället för iranska rialer att han är beredd att byta läger. Kanske inte.

Det enda sättet att få visshet om den saken är att pröva Syriens fredsvilja i förhandlingar. I det ljuset är det fullständigt obegripligt att Israel och USA har varit så kallsinniga till Syriens alla fredsinviter de senaste åren.
Premiärminister Olmert har visserligen visat förnyat intresse för Syrienspåret de senaste veckorna, vilket av många tolkas som att han inte längre tror att Annapolisprocessen med palestinierna kommer att resultera i något han kan gå till nyval på. Det viskas rentav om ett möjligt toppmöte i sommar.
Men så länge Bush fortsätter att bromsa kommer inte heller Syrienförhandlingarna att leda någonvart. Och inget talar för att han är beredd att ompröva sin katastrofala Mellanösternpolitik under den korta tid han har kvar.
Än så länge finns det heller inget folkligt stöd i Israel för en fred med Syrien; bara 32 procent av israelerna kan tänka sig att lämna tillbaka Golan till Syrien, enligt en färsk opinionsmätning.
Vinprovningarna och vandringarna lockar tills vidare mer än freden.