Missförstå mig rätt. Jag var emot USA:s invasion i Irak 2003 och händelseutvecklingen har dessvärre gett mig och alla krigsmotståndare rätt. Det var en vettlös idé att invadera Irak utan casus belli, utan en bred koalition, utan ens en gnutta förtroende på den arabiska gatan och utan någon planering för hur man skulle hantera kaoset som följde.
En rad fatala misstag har dessutom gjorts under de fyra och ett halvt år som gått sedan invasionen. Detta sagt, tål det ändå att upprepas: Det är inte USA som är det stora problemet i dagens Irak.
Det intressanta är att alltfler irakier själva har upptäckt detta. Jag har under mina två och en halv veckor i Irak förvånats över hur accepterad den amerikanska närvaron tycks ha blivit.
Överallt där jag har varit har barnen flockats runt våra Humvee-jeepar och vinkat och skrattat. De vuxna är som regel mer återhållsamma med att röja sina känslor. Men skrapar man lite på ytan verkar flertalet irakier – sunnimuslimer som shiamuslimer – motvilligt uppskatta USA:s närvaro.
De vill att USA ska lämna Irak på sikt när säkerheten har blivit bättre, men för tillfället ser de helst att amerikanerna stannar och pumpar in pengar i den lokala ekonomin.
”Just nu är USA populärt här. Folk har tröttnat på situationen och på allt våld. Till och med djävulen är bättre”, sade en 38-årig Bagdadkirurg i ett typiskt svar till mig nyligen. Under min tid i Irak träffade jag faktiskt bara några enstaka personer som ville att USA ska ge sig av omedelbart.
Vad vanliga irakier tycks ha upptäckt är att USA må vara skyldigt till mycket ont i världen, men de som kidnappar, mördar, stjäl, kräver mutor, torterar eller jävlas i största allmänhet på deras egen gata är inte de amerikanska soldaterna utan den irakiska polisen, Mahdimilisen, al-Qaida, klanerna eller bara något maffiagäng utan etikett.

Dagens Irak är en genomkorrumperad maffiastat, en ”failed state” utan tillstymmelse till lag och ordning. En färsk studie rankade Irak som det tredje mest
korrupta landet i världen.
Polis blir man exempelvis genom att betala 500 dollar i muta, vilket säger det mesta om vad jobbet sedan går ut på.
Det finns ingen medborgaranda i Irak. Alla försök att bygga gemensamma institutioner bryts ofelbart ner i sina minsta beståndsdelar.
Vad kan jag och min familj vinna på detta? Min klan? Min sekt?
Hela samhället är ett nollsummespel där det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt så att ingen annan hinner före.

Ena dagen installeras en elgenerator för tusentals dollar i ett område för att råda bot på elbristen. Nästa dag har någon hällt sand i den för att tjäna pengar på reparationen.
Ena dagen repareras konstbevattningskanalerna norr om Bagdad för att få i gång jordbruket igen. Nästa dag har någon täppt igen kanalerna, eftersom det ger mer vatten till de egna åkrarna.
Samma logik blockerar den politiska försoningsprocessen i Irak. Varför kompromissa när den egna sekten och släkten kan få allt?
En del av skulden för denna djungelns lag måste naturligtvis läggas på USA, som en gång lät kaoset slå rot.
En annan på grannstater som vill skapa anarki i Irak liksom på Saddam, som skapade ett tyranniskt samhälle där ingen vågade lita på sina medmänniskor.
Men irakierna måste också börja bära ett eget ansvar för sin framtid.
Det nya säkerhetsläget har skapat en unik möjlighet att rädda Irak från avgrunden.
Tar de inte den chansen får de förlåta omvärlden om den börjar svikta i sitt engagemang.