Anna Dahlberg

Integrationskrisen kräver snabba svar

Publicerad

Strunta i S-krisen. Den verkliga kris som Stefan Löfven måste ta tag i handlar om de akuta integrationsproblemen.

I veckan kastade Aftonbladets ledarsida in handduken. Efter att i åratal ha brunstämplat allt tal om volymer i flyktingpolitiken erkände den politiska chefredaktören Karin Pettersson att det faktiskt finns en gräns. Att inte medge detta har varit "en svaghet i argumentationen på denna ledarsida", konstaterade hon (AB 26/1).Det är en remarkabel omsvängning, som i praktiken sätter punkt för de senaste årens infekterade migrationsdebatt. Alla ledarsidor med nationell spridning står nu bakom huvuddragen i Sveriges skärpta flyktingpolitik. Det som för bara några månader sedan utmålades som en historisk strid mot fascismen har förvandlats till ett stilla försvar för välfärdsstaten.

Nu flyttar i stället striden över till nästa arena – integrationen. Sakta men säkert har magnituden i de utmaningar som Sverige står inför börjat sjunka in. 86 kommuner har anmält sig själva för att de inte klarar av mottagandet av ensamkommande minderåriga. Polisen går på knäna. Den sociala oron sprider sig till allt fler offentliga rum. Skol-Sverige drar efter andan; enbart i Malmö behöver 36 nya grundskolor byggas inom fyra år.

Och då talar vi ändå bara om nuläget. Först under 2017 kommer flertalet av höstens asylsökande in i nästa fas då de behöver egen bostad och jobb.

Nej, vi står inte inför en systemkollaps; det satte regeringens 180-gradersvändning stopp för. Däremot är vitala samhällsfunktioner satta under hård press och ett fortsatt integrationsmisslyckande kommer att förändra Sverige i grunden.

Kring detta behöver vi ett prövande och allvarstyngt samtal. Det har vi inte i dag. I stället svingar alla sina ideologiska käpphästar på gammalt känt manér. Till vänster är det allra viktigaste att säga nej. Nej till sänkta ingångslöner, nej till slopad hyresreglering, nej till ett A- och B-lag inom välfärden. Sverige ska vara ett invandrarland, heter det, men ingenting får förändras. Standardmedicinen från vänsterhåll är i stället mer resurser. Vi ska helt enkelt trolla fram mer av allt det som det redan råder brist på - personal och ledigt budgetutrymme.

På högerkanten har man kommit längre i tankearbetet, men även där underskattar man uppgiften som vi står inför. Klyschor som att "systemen inte får sättas före människan" och "trösklarna måste sänkas" går på repeat.

Högern får det att låta så lätt. Bara vi ruckar lite på LAS, bygger ut RUT och ROT, lättar på de rigida byggreglerna och så vidare kommer integrationen att lösa sig. Det är givetvis trams. Om marknaden ensamt ska lösa utanförskapet måste vi acceptera oerhörda klassklyftor och slum.

Så hur lyder denna ledarsidas recept? Jag måste vara ödmjuk och erkänna att jag inte ser hur Sverige ska lyckas lösa integrationsproblemen inom överskådlig tid. Om jag hade trott att det var möjligt skulle jag inte ha larmat så intensivt i höstas när det anlände 10 000 asylsökande i veckan.

Om vi chocksänker lönerna - hur ska de nyanlända då ha råd att efterfråga bostäder? Och hur mycket är vi beredda att sänka socialbidragen för att det fortfarande ska vara lönsamt att arbeta? Eller ta den mest akuta frågan: Hur ska vi ordna fram bostäder åt hundratusentals människor som inte har råd med vanliga hyror? Jag har knappt sett ett förslag som närmar sig en lösning på den frågan.

Idéskafferiet är tomt, och det är djupt oroande. Antalet asylsökande i Migrationsverkets boenden är nu fler än invånarna i Sveriges femte största kommun. Bara väntan, sysslolösheten och trångboddheten utgör en tryckkokare i sig. Om vi dessutom saknar idéer kring var dessa människor ska bo och hur de ska kunna få ett jobb efter uppehållstillståndet har vi allvarliga problem.

Människor kommer att malas ner i detta limbo. Den oro och frustration som vi nu bevittnar runtom i landet är antagligen bara början.

En första punkt är därför att inse allvaret i situationen. Att fortsätta rulla tummarna och låtsas som att Ylva Johanssons (S) snabbspår för akademiker löser situationen är inget alternativ. En andra utgångspunkt bör vara att utanförskapet måste tacklas från två håll samtidigt: de legala vägarna till jobb och bostad måste breddas samtidigt som rättsstaten måste agera mycket mer kraftfullt för att upprätthålla lag och ordning.

Den svenska låt gå-attityden måste överges en gång för alla. Polisen bör stationeras permanent i utsatta förorter, tafsare portas från badhusen, jourdomstolar införas, övervakningskameror sättas upp, straff för unga förbrytare skärpas och så vidare. Det är en björntjänst att möta stökiga ungdomar med undfallenhet. Det riskerar bara att öka polariseringen i samhället och skapa rättslösa miljöer för de mest utsatta.

Det ska vara lätt att göra rätt för sig och svårt att göra fel. I dag är det alltför ofta tvärtom för den som fastnar i utanförskap.

Regeringen bör ta fram en akut plan för att möta den växande oron på asylboendena och tillsätta en oberoende kriskommission à la Lindbeck för att hitta lösningar på de långsiktiga integrationsproblemen. Låglönejobb och någon form av social housing är givna ingredienser liksom ett kunskapslyft. Den stora frågan är hur detta ska gå till och vem som ska betala. Tyska minijobb? Särskilda flyktingområden med radikalt sänkt byggstandard? Slopat kommunalt planmonopol?

Vägvalen följer huvudsakligen två dimensioner – lodrätt och vågrätt. Det första handlar om hur mycket av den ojämlikhet som redan finns som ska erkännas och göras vit i form av låga löner och låg boendestandard. Alternativet är att fortsätta trycka ut människor i utanförskap och till svartkontrakt och svartjobb.

Den vågräta dimensionen handlar om hur flyktingmottagandet ska fördelas. Bör vi med hjälp av kommunala kvoter, slopad EBO, bussning och liknande fördela nyanlända så jämnt som möjligt? Eller överväger trots allt fördelarna med att hålla fast vid valfriheten som grundprincip, inte minst de lägre kostnaderna?

Det är oerhört svåra målkonflikter, men de måste upp till ytan. Därför är integrationen en illa vald arena för ideologisk strid med låsta positioner.

Vi borde i stället börja med att säga som det är: Ingen har i dagsläget en susning om hur detta ska lösas.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida