Anna Dahlberg

Ingen vill ta ansvar för Sveriges kriser

Publicerad

Är det inte fantastiskt? Sverige lider av vårdkris, poliskris och flyktingkris, men ingen är ansvarig.

I fredags kallades rikspolischef Dan Eliasson upp till Rosenbad för att förklara vad han ska göra åt polisens kräftgång. Efteråt höll inrikesminister Anders Ygeman (S) en pressträff på egen hand där han slog fast att "resultatet är för dåligt". Visserligen presenterade han några smärre åtgärdsförslag, men det underliggande budskapet var ändå tydligt: Regeringen har gjort allt man rimligen kan begära. Ansvaret för poliskrisen ligger någon annanstans.

Det är så det har låtit under senare tid. Såväl statsministern som inrikesministern har närmast intagit rollen som upprörda oppositionspolitiker. "Vi måste se bättre resultat", har Ygeman inpräntat gång på gång med den bistra uppsyn som bara han kan uppbåda. "Klara upp fler brott!" krävde Löfven från mötet i Davos i veckan.

Men vänta lite. Det är ju Ygeman själv som är ytterst ansvarig för svensk polis och det är regeringen som har tillsatt Dan Eliasson som rikspolischef. Hur vore det att faktiskt axla det ansvaret? Kanske rentav stå sida vid sida med Eliasson på pressträffen och erkänna det gemensamma misslyckandet? Eller löpa linan ut och ge honom sparken?

 

Alla skyller på alla

Flykten från ansvar har närmast blivit epidemisk i den svenska offentligheten. Läget på landets akutsjukhus är värre än någonsin tidigare. Det råder en skriande brist på både personal och vårdplatser med följden att svårt sjuka patienter blir liggande på akuten i flera dygn.

Sjuksköterskor vittnar om hur de gråter av utmattning och varnar för att patientsäkerheten är hotad. Men intressant nog finns det inte heller här någon som är ansvarig för den katastrofala situationen. Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) skyller på det borgerligt styrda landstinget i Stockholm.

Personallandstingsrådet Peter Carpelan (M) passar i sin tur tillbaka ansvaret till regeringen med medskicket att det ser ännu värre ut i S-styrda landsting. För att riktigt två sina händer dumpar han resten av ansvaret på sjukhusledningarna med motiveringen "Politikerna kan inte lösa akutkrisen".

Samma lättvindiga inställning har hans partikamrat i Västra Götalandsregionen, Johnny Magnusson (M). Han avfärdar vårdpersonalens dramatiska beskrivning av läget på Sahlgrenska som "befängd". Situationen är inte alls så illa, låter han meddela, med tillägget: "Folk verkar tro att jag kan vifta med en trollstav."

Tänk så behändigt. Vi har nått en punkt där patienter riskerar att dö på grund av personalflykten från akutsjukhusen, men ingen kan ställas till svars.

 

Löfven skyller på EU

Exemplen kan staplas på varandra. Vem bär egentligen ansvar för att Sverige hamnade i en akut flyktingkris under hösten 2015? Fredrik Reinfeldt har gjort klart att han inte är det minsta intresserad av att diskutera sin roll under de år som lade grunden för den ohållbara flyktingpolitiken.

Inte heller Stefan Löfven har velat närma sig ämnet. För enligt regeringens historieskrivning finns det ju inget nationellt ansvar att utkräva; det var bara övriga EU som svek. Att Sverige med sin politik när det gäller exempelvis åldersbestämningar lockade mängder av ungdomar att lämna Iran låtsas man inte om.

Man kan fundera över hur vi hamnade här. Ett möjligt svar är att många av dagens samhällsproblem är så svårlösta att varje politiker med självbevarelsedrift måste distansera sig från dem. I samma stund som någon skulle ställa sig upp och ta ansvar för poliskrisen, krisen på akutsjukhusen, skolans bekymmer eller bristen på bostäder och jobb åt alla nyanlända hade opinionens svetslåga bränt till.

Då är det betydligt smartare att på armlängds avstånd göra verklighetsfrämmande utspel om nolltolerans mot allt som är dåligt och öronmärka statsbidrag till allt som är bra.

 

Ministrar som musikrecensenter

En annan förklaring till ansvarsflykten är sättet som Sverige styrs på. Till skillnad från de flesta andra länder har vi självständiga myndigheter i stället för ministerstyre. Det betyder att vi har förhållandevis små departement som ska brottas med mäktiga myndigheter.

Därtill ligger hela välfärdens kärna hos kommuner och landsting. Löner och arbetsvillkor sköts i den svenska modellen av arbetsmarknadens parter.

Så vem bär egentligen ansvaret när det brister? Ministrarna träder allt oftare in i rollen som ett slags politikens musikrecensenter. De säger sig vara besvikna på sina myndigheter (läs poliskrisen) eller förväntar sig att kommunerna ska lösa uppgiften (läs bostäder, vårdplatser, bristen på äldreboenden med mera) eller kräver att EU ska ta ansvar (läs flyktingkrisen). Själva befinner de sig ofta på bekvämt avstånd från verklighetens hopplösa målkonflikter.

Men att ansvaret är delat betyder inte att alla bör ta chansen att smita från det. I stället för att skyffla ansvarsfrågan emellan sig borde fler politiker och myndighetschefer pröva att uttala de magiska orden: "Ja, detta är mitt ansvar".

 

Läs också: "Starkaste killen är inte längre polisen"

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

 

Till Expressens startsida

Mest läst i dag