Anna Dahlberg

I Sverige är vi rädda för sanningssägare

Publicerad

Hur kommer det sig att personer som anlitas av andra länder för sin expertis hålls på armlängds avstånd i Sverige? Rimligen för att vi ogillar människor som kallar en spade för en spade.

I Norge debatteras just nu om landet ska ta emot 10 000 kvotflyktingar från Syrien under de närmaste två åren. Som ett led i detta har den norska statstelevisionen NRK tillsammans med statistiska centralbyrån tagit fram siffror på vad ett sådant beslut skulle kosta. Dessutom har man bjudit in den svenske nationalekonomen Tino Sanandaji för att kommentera frågan.

Resultatet visar att det skulle kosta runt 20 miljarder norska kronor i nettokostnader utslaget över en tioårsperiod, främst på grund av flyktingarnas svårigheter att komma i arbete. Kostnaden borde delas lika mellan staten och kommunerna, rekommenderar forskningsledaren Erling Holmøy.

Kontrasten till den svenska debatten kunde inte vara större. Bara tanken att SVT skulle ta initiativ till att göra kostnadsberäkningar kopplade till migration känns främmande. Kritiken skulle välla fram från alla håll: "SVT fiskar i grumliga vatten!", "SVT springer Sverigedemokraternas ärenden!", "att sätta pris på människovärdet är fascism!".

 

Men verkligheten finns ju där. Humanism kostar och då kan det väl vara rimligt att undersöka saken och i förväg bestämma vem som ska betala i stället för att i tysthet låta kommunerna ta kostnaden?

Det är också talande att NRK väljer Tino Sanandaji som expertkommentator. I Sverige är han något av en dissident som är hänvisad till marginella nätpublikationer för sina analyser. Undantag finns - som när Studio Ett i P1 bjöd in honom i samband med en specialsändning om integration. Men överlag är efterfrågan på hans kunskaper begränsad.

NRK däremot ser uppenbarligen något helt annat: en påfallande begåvad ekonom som har bättre koll på faktaläget än i stort sett alla andra.

Någon kanske invänder att Sanandaji har straffat ut sig själv genom att vara en grälsjuk debattör som slänger förolämpningar efter sina meningsmotståndare. Det ligger en del i det, men poängen är en annan: Finns det någon som behärskar sakfrågan bättre än han? Om inte, borde inte det offentliga Sverige intressera sig mera för vad han har att säga?

 

Sanandaji är bara ett exempel av flera på hur Sverige behandlar personer som påtalar obekväma sanningar. En annan är Magnus Ranstorp, ledande terrorexpert vid Försvarshögskolan.

Efter terrordåden i Paris och Köpenhamn har han visserligen bjudits in i den mediala värmen. Numera får han figurera som den expert han är i det offentliga rummet, utan att hans medverkan väcker protester.

Men länge åtföljdes hans namn av ständiga misstänkliggöranden. Varför överdriver han hotet från radikal islam? Sjunger han inte i kör med islamofoberna? Denna nålstickskampanj tycks fortfarande ha effekt.

Utomlands finns en stor efterfrågan på Ranstorps expertis. Han leder EU:s nätverk för att motverka radikalisering (RAN), han är anlitad av Köpenhamn för att ta fram stadens strategi på området och bjöds tidigare i år in av USA:s president Obama för att medverka vid det stora toppmötet om våldsbejakande extremism i Vita huset.

Men här hemma verkar få politiker finna användning för Ranstorps kunnande. Stockholms stad kluddade hellre ihop en strategi på egen hand i rödgrönrosa anda än att tillfråga en av Europas ledande experter på området.

 

Eller ta Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Sedan elva år tillbaka har han som sidoprojekt att bevaka våldsbejakande islamism. Gång på gång gör han avslöjanden om svenska jihadister, fundamentalistiska predikanter med mera som sedan blir nyheter i public service och övrig press.

I veckan uppmärksammade han exempelvis att Sveriges Förenade Muslimer har beviljats 300 000 kronor i statliga bidrag för att arbeta mot intolerans. Samma organisation har bland annat bjudit in en numera känd IS-krigare som predikant.

Få personer i Sverige sitter inne med den detaljerade kunskap och personkoll som Gudmundson har på området. Jag skulle gissa att några av hans flitigaste läsare jobbar på Säpo.

Han fyller ett stort kunskapsvakuum kring denna form av extremism. I Sverige är vi duktiga på att bevaka högerextremismen - inte minst genom Expo - men kunskapen om svensk jihadism är bristfällig och fragmentiserad.

Allt detta borde göra Per Gudmundson till en självklar auktoritet i debatten som ständigt anlitas och refereras till. I stället har hans namn stigmatiserats och släpats i smutsen av vänsterkritiker.

 

Vad säger detta om Sverige? Den norske författaren Karl Ove Knausgård liknade nyligen Sverige vid "cyklopernas land". Vi söker inte sanningen som den är, menade Knausgård, utan sådan som den bör vara - en tillrättalagd version.

Jag tror att det ligger mycket i den iakttagelsen. Det gemensamma för personer som Sanandaji, Ranstorp och Gudmundson är att de skriver om känsliga ämnen och berättar precis som det är, utan några omskrivningar.

Det skapar olust hos många. I stället för att diskutera själva saken får vi en diskussion om motiv och agendor. Varför är personen X så besatt av just det här ämnet? Är inte det skumt? Eller så hittar man exempel på att personen i fråga har sagt något olämpligt eller förhastat för att misstänkliggöra hela gärningen.

Så marginaliserar vi de röster som vi skulle behöva allra mest - de som inte böjer sig likt ett rö för samtidens vind. De som söker sanningen precis som den är - även om den är obekväm och kan få konsekvenser som vi ogillar.

Vi borde vårda dem, inte frysa ut dem.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida