Anna Dahlberg

Hur kunde så många ha fel om asylkrisen?

Publicerad

Först när paniken satte in blev det legitimt att diskutera nivån på det svenska flyktingmottagandet. Det borde leda till självrannsakan bland såväl politiker som journalister.

I måndags höll arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ett passionerat tal inför den egna, splittrade riksdagsgruppen. Hon drog paralleller till budgetsaneringen på 90-talet och förklarade att enskilda förslag kanske inte känns igen som S-politik, men helheten är det. Därmed var saken klar.

Enligt uppgift övervägde S att stänga den svenska gränsen med hänvisning till artikel 72 i Lissabonfördraget. Men juristerna i regeringskansliet invände att Sverige först måste lägga sig på EU:s miniminivå för att inte riskera att bli överkört av EU-kommissionen. Om veckans åtgärdspaket inte biter är nästa steg därför redan förberett: Sverige stänger gränsen.

Det är möjligt att vi hamnar där till slut. Men i så fall är det en desperat sista åtgärd, inte slutscenen i ett hjältedrama. Åsa Romson (MP) slog under veckans presskonferens fast att ingen hade kunnat förutse dagens situation och att vi kommer att se tillbaka på denna höst med stolthet.

Verkligen? Det kommer att utspelas många personliga tragedier i spåren av regeringens panikartade omslag med retroaktiv verkan. Afghanska familjer, exempelvis, som har satsat stora pengar på att sonen ska ta sig till Sverige som ankare eller försörjare kan nu se sina drömmar slagna i spillror. Det generösa "kontrakt" som Sverige lockade hit många asylsökande med är plötsligt rivet i remsor.

 

Hela Romsons resonemang är en logisk kullerbytta. Det är klart att få hade kunnat förutspå att EU:s yttre gräns skulle kollapsa i somras som en följd av Turkiets försök att sätta Europa under press. Men skeendet har varit uppenbart för alla som har velat se sedan åtminstone augusti.

Och för Miljöpartiet borde det i alla händelser sakna betydelse eftersom partiets flyktingpolitik bygger på att EU inte ska ha några murar mot omvärlden över huvud taget. I likhet med flertalet andra riksdagspartier kräver ju MP att flyktingar ska kunna söka asylvisum till Sverige på plats i hemlandet. Och under hösten har många dessutom kampanjat för att tranportörsansvaret ska slopas.

Med andra ord: den flyktingvåg vi ser nu är bara en rännil av det asylmottagande som skulle ha blivit följden om partiernas egen politik hade blivit verklighet. Så exakt vad är det man inte har kunnat förutse?

 

Sanningen är att man både har kunnat föreställa sig och förebygga ett sådant scenario som vi nu upplever. Flera, inklusive undertecknad, har under lång tid påtalat att trycket på att komma till Europa är så starkt att idéer om fri rörlighet och legala vägar är orealistiska i dagens värld.

Att börja tala om volymer först när "gränsen är nådd" är alldeles för sent. Flyktingmottagande är ingen kran som man kan vrida av och på från en dag till en annan. Det går inte att jämföra med exempelvis sjukförsäkringen där vi sitter med alla instrument på nationell nivå och finansministern kan ratta och skruva precis som hon behagar.

Asylrätten ger i teorin tiotals miljoner människor runtom i världen möjlighet att komma till Sverige. Och vi saknar nationell kontroll över hur många som lyckas ta sig hit för att utöva den rätten.

I denna fråga handlar det därför om att - vid sidan av humana hänsyn - positionera sig på ett sätt som minskar risken för att man ska tappa kontrollen över utvecklingen. Det är särskilt viktigt för små länder med omfattande välfärdsstater som de nordiska, och i synnerhet för Sverige som har en ordning med självständiga myndigheter - läs Migrationsverket.

Men vi har tvärtom positionerat oss som det mest generösa mottagarlandet i hela västvärlden. Som enda land lovade Sverige exempelvis permanenta uppehållstillstånd för alla syrier 2013 och våra villkor för ensamkommande minderåriga har gjort oss till primärdestination för denna grupp.

Det är våra tidigare vägval som har skapat den situation som vi nu befinner oss i. Vår omvända signalpolitik är känd över hela världen och det faktum att många numera har släktingar och landsmän här gör givetvis Sverige än mer attraktivt som mottagarland.

Tydligen byggde denna humanism på två outtalade premisser 1) att EU:s yttre gränser skulle fortsätta att stänga flertalet flyktingar ute och 2) om den kalkylen spricker kommer resten av EU till vår undsättning.

 

Nu har vår idealistiska politik paradoxalt nog försatt oss i ett läge där vi behöver ta i hårdare än andra länder för att göra verklig skillnad. Om vi skulle försöka komma tillbaka till 2010 års asylmottagande, exempelvis, måste den nuvarande takten minska med över 90 procent. Det säger något om utmaningen.

En del kommer likt Romson att försöka göra dessa tvära kast till en dygd. "Vi försvarade den öppna famnens politik ända tills vi var tvungna att fälla ner gränsbommen hårdare än Ungern." Eller: "Vi rasade mot Danmarks cyniska signalpolitik ända tills systemen brakade ihop och vi själva tvingades bli Danmark."

Men att Sverige tappade kontrollen denna höst är inget att yvas över. Ett bättre alternativ vore att pröva lite självrannsakan. Varför blundade så många, så länge, för verkligheten? Hur kommer det sig att vi först nu - med desperation i blicken hos ansvariga politiker - kan föra ett ärligt samtal om hur många vi klarar av att ta emot?

Den svenska debatten har präglats av förljugenhet och ängslighet. Vi har inte velat tala om de svåra målkonflikterna mellan en gränslös asylrätt och en nationell välfärd så som de ser ut, utan så som vi tycker att de borde vara. Debattörer och grannländer har brunstämplats på löpande band.

Än så länge syns inga spår av någon självrannsakan. Men en sådan är helt nödvändig om vi ska lyckas rida ut denna kris och undvika nästa.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag