Anna Dahlberg

Hur kan alliansen missa allvaret?

Publicerad

Alliansen hade chansen att göra rätt saker för den krisande skolan. Men de sumpade den.

Jan Björklund (FP) brukar som bekant likna skolpolitiken vid en Atlantångare. Sakta, men säkert är regeringen på väg att vända skolan i rätt riktning igen.

Därför var Pisachocken i december inte mycket att hetsa upp sig över. Det var den sista nådastöten för den gamla, socialdemokratiska skolan. Allt skolan behöver är mer tid.

Nu, några månader senare, liknar Björklunds skolpolitik mest en optimistjolle som kryssar planlöst i motvinden. Resursfrågan, som nyligen ansågs betydelselös, har plötsligt blivit huvudnumret. Och lärarutbildningen, som det var alldeles för lätt att komma in på, ska byggas ut med 9000 platser.

Förslagen andas panik. Det viktiga är inte vad som görs, utan att det går fort och slår undan benen för oppositionen.

Det hade inte behövt bli så. Regeringen har i år fått två tunga utvärderingar på sitt bord, som tillsammans ringar in den svenska skolans mest akuta problem.

Den ena är professor Leif Lewins utredning, som visar hur skolan lämnades vind för våg i början av 90-talet. Kommunaliseringen i kombination med friskolereformen skapade en extremt decentraliserad skola där staten abdikerade från sitt ansvar.

När staten nu förtvivlat försöker återta initiativet skapar det i sig en kontrollapparat som kväver skolan med pappersarbete. Lewin använder inte själv ordet systemkris, men det är vad det är fråga om.

Det andra tunga inspelet kom från OECD nyligen. Pisachefen Andreas Schleicher var nästan övertydlig i sin rekommendation till svenska politiker när han talade i riksdagen: Sveriges problem är inte för stora klasser, utan för låga lärarlöner. "När det har satsats pengar i Sverige har det mesta lagts på klasstorleken", slog Pisachefen fast.

Vad har då regeringen gjort av råden från denna samlade expertis? Av allt att döma har man kastat utredningarna rakt ner i papperskorgen.

Här hade regeringen chansen att lansera ett historiskt lärarlyft. Att höja lärarlönerna är en komplicerad operation, men Gunnar Wetterberg har skissat på hur det skulle kunna gå till att få upp snittlönen med 10 000 kronor under loppet av ett antal år (DN 21/12-12).

Ett extraordinärt läge kräver extraordinära åtgärder. Det behövs en chockterapi för att göra läraryrket attraktivt igen. Karriärtjänsterna är inte i närheten av att fylla den funktionen.

Under det närmaste årtiondet kommer var fjärde lärare att gå i pension. Det är i många fall de bästa lärarna som Skol-Sverige har kvar. Mycket talar för att Pisaraset kommer att accelerera ytterligare när dessa lärare av den gamla stammen kliver av.

Efter sig lämnar de ett rekryteringshål på 80000 lärartjänster som ska fyllas. Ingen fråga borde uppta regeringen mer än hur denna pågående generationsväxling ska lyckas.

Erfarenheterna hittills förskräcker. Det är inte längre lärarnas, läkarnas och kulturarbetarnas barn som blir lärare. Dagens lärarstudenter har, för att citera en artikel i Lärarnas Nyheter: "lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med ett annat modersmål än svenska" (LN 15/11-12).

Proletariseringen av läraryrket fortsätter i snabb takt. Men i stället för att satsa pengarna på ett lönelyft, en upprustning av lärarutbildningen och lärarnas fortbildning kopierar regeringen Socialdemokraternas förslag om mindre klasser.

Det är en obegriplig prioritering. Mindre klasser i lågstadiet kan utan tvekan vara bra, åtminstone för barn från lågutbildade hem. Stöket i svenska klassrum måste också vägas in när man jämför Sverige med mer auktoritetsbundna kulturer i öst.

Men man måste börja i rätt ände. Så länge det inte finns lämpliga kandidater för att fylla dagens lärarbehov borde vi akta oss noga för att snabbt öka detta behov ytterligare. Varifrån ska alla nya lågstadielärare komma?

Sverige har gjort en liknande satsning förut. De så kallade Wärnersson-pengarna delades ut under åren 2001-2006 för att minska klasstorlekarna. Antalet vuxna i skolan blev visserligen fler, men det blev också antalet obehöriga lärare.

Riksrevisionen pekade i en kritisk utvärdering på oklar effekt av de mångmiljardbelopp som satsats och på omfattande administration.

En annan högröstad kritiker av Wärnersson-pengarna var en viss skolpolitiker vid namn Jan Björklund, som kallade satsningen för ett fiasko.

Hur ska det ens gå till att minska klasserna? Ska pengarna smetas ut lika till alla eller ska mest gå till de skolor som har satsat på låg lärartäthet med riskkapitalägda Academedia i spetsen? Och hur säkerställer man i så fall att skattepengarna går till just detta ändamål?

Eller ska pengarna betalas ut efter prestation, det vill säga mot påvisad ökad lärartäthet? I så fall kommer det ju regna statsbidrag över skolor och glesbygdskommuner som eleverna flyr från.

Regeringen hade kunnat göra ett annat vägval. Den hade kunnat säga att det är hög tid att börja prioritera lärarnas kvalitet framför kvantitet.

Nu får vi i stället en valrörelse där alla är rörande överens om att göra ingenting åt skolans verkliga kriser.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressens ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag