I höstas tillsatte regeringen den så kallade Framtidskommissionen. Om du inte har hört talas om den är du långt ifrån ensam. Av de högtflyende ambitionerna att ta sig an de stora frågorna och bemöta kritiken om idélöshet har de hittills blivit en tumme.

I Almedalen hölls en räcka seminarier på luftiga teman som "Passion och innovation i framtidens Sverige" och "Framtidens informationssamhälle, medieutveckling och tabloidisering". Planlösheten verkar vara den enda planen.

Annat var det med Lindbeckkommissionen. Den tillsattes i slutet av 1992, mitt under den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget, och fick tre månader på sig att slutföra uppgiften. De 113 punkter som gruppen vaskade fram är numera ett stycke svensk historia.

Assar Lindbeck beskriver själv dramatiken i sina memoarer "Ekonomi är att välja" (Albert Bonniers förlag) som kom ut i veckan. Sverige hade drabbats av en bråddjup kris, inte olik den som södra Europa brottas med i dag. Först en överhettning av ekonomin, sedan ett brant fall i priserna på fastigheter och aktier när bubblan sprack. Undergångsstämningen var så stark att Lindbeck på väg till presskonferensen möttes av journalister som ängsligt frågade: "Kan Sverige räddas?"

Lindbeckkommissionens rekommendationer var svårsmälta för många. Budgetprocessen skulle stramas upp, riksbanken bli självständig och mandatperioderna förlängas till fyra år bland annat. Idag är detta självklarheter för alla utom vänsterpartister, men då var det kontroversiellt. Dåvarande TCO-ordföranden Björn Rosengren jämförde exempelvis förslagen med Pinochets diktatoriska politik i Chile.

Berättelsen om Sverige de senaste decennierna har drag av en Hollywoodfilm: först övermodet, sedan fallet och sist återkomsten. En räcka avgörande reformer på 90-talet förde Sverige från botten tillbaka till välståndstoppen.

Kanske har vi gjort läxan alltför väl. Vår självständiga riksbank för numera en så stram penningpolitik att inflationen ligger långt under tvåprocentsmålet och överskottsmålet i budgeten har drivit fram ett överdrivet sparande på bekostnad av investeringar i exempelvis infrastruktur. Men sett i historiens backspegel får det betraktas som lyxproblem.

På vissa områden har det dock inte hänt något alls. Lindbeck pekar särskilt på den skadliga hyresregleringen som han dömer ut som en "70 år lång katastrof". Länge höll kommunerna uppe bostadsbyggandet i brist på privata intressenter, men nu har inte heller de råd att skjuta till pengar. Effekten är en havererad bostadsmarknad, som ytterst hotar den ekonomiska utvecklingen i landet.

Regeringens svar på bostadsbristen har varit att dutta lite här och där - underlätta andrahandsuthyrning bland annat - men grundproblemet har man lämnat därhän. Bostadspolitik intresserar inte borgerligheten, så länge det inte handlar om att omvandla hyresrätter till bostadsrätter förstås.

Lindbeckkommissionen har heller inte blivit bönhörd i sin önskan att banta den ymniga svenska riksdagen eller att reformera arbetsmarknaden, föga förvånande.

Sverige har kommit en lång väg sedan krisen i början på 90-talet, men än finns det saker kvar att göra. Vid sidan av det som redan har nämnts finns åtminstone tre sorgebarn i svensk politik: integrationen, skolan och rättsväsendet. Här behöver det tänkas både djupare och friare än i dag.

Visserligen finns det redan en uppsjö av expertinstanser som nagelfar politiken - alltifrån Finanspolitiska rådet till Riksrevisionen. Men det som gjorde Lindbeckkommissionen speciell var bredden i ansatsen. Man tog ett samlat grepp om de politiska och ekonomiska utmaningar som Sverige stod inför och utfärdade rekommendationer utan politiska hänsyn.

Nästa år är det 20 år sedan Lindbeckkommissionen skakade om Sverige. Det är en utmärkt förevändning för att lägga ner den menlösa Framtidskommissionen och låta en mer kryddig grupp ta över.