Anna Dahlberg

Fler kameror skulle öka tryggheten och friheten

Publicerad

Det måste bli lättare att få sätta upp övervakningskameror på otrygga platser. Vems integritet skyddar vi genom att låta laglösheten löpa ostörd?

Minns ni småbarnsamman som överfölls i Gamla stans tunnelbana i början av året? Hon hade försökt förhindra en stöld mot en äldre kvinna, men blev i stället själv påhoppad med slag och loskor. Överfallet filmades av en övervakningskamera och mannen kunde snabbt gripas. I slutet av februari föll fängelsedomen mot den 21-årige mannen.

Överfallet på småbarnsmamman är bara ett av flera exempel på senare tid där bilder från övervakningskameror har lett till snabb identifiering av gärningsmännen. I tunnelbanan och på bussar har man nämligen tillstånd att hålla ett vakande kameraöga över resenärerna.

Betydligt svårare är det att få tillstånd för att sätta upp kameror på andra utsatta platser, såsom tungt brottsbelastade torg. Redan i december 2013 sökte polisen om lov att installera kameraövervakning i Tensta, Rinkeby och Spånga. Sedan dess har byråkratins kvarnar malt.

Länsstyrelsen sade ja, men Datainspektionen överklagade och fick rätt i Förvaltningsrätten i Stockholm. Nu ligger ärendet hos kammarrätten för avgörande någon gång under våren.

 

Jag talar med Jörgen Ohlsson som är ställföreträdande polischef i Järvaområdet och hans frustration går inte att ta miste på.

– Varje vecka hör människor av sig till oss och berättar att de inte längre vågar gå ner till centrum eller åka tunnelbana. Vi har väldigt många som undrar varför vi inte sätter upp kameror. Människor känner sig otrygga och oroliga. Det gäller inte minst företagare här ute som är utsatta.

Han pratar om en liten klick som förstör för alla andra. Dessa ungdomsgäng betraktar torgen som sina vardagsrum, där de bestämmer och har rätt att antasta andra människor. På sätt och vis bekräftas den bilden av det omgivande samhället. Det blir sällan några reaktioner och lagföringen är förskräckande låg. Narkotikaförsäljningen och annat kan fortgå ostört.

I veckan ställde sig också Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd bakom polisens ansökan, trots Miljöpartiets och Vänsterpartiets kompakta motstånd. Tydligare kan det inte sägas: de boende i dessa områden betackar sig för Datainspektionens omsorg om deras personliga integritet. De vill hellre kunna känna sig trygga i sin närmiljö.

 

Den som läser polisens senaste lägesbeskrivning av de 53 mest utsatta områdena i landet inser att många fler platser är i akut behov av kameraövervakning. Men den mer än två år långa tvisten kring Rinkeby har lagt en kall hand över Stockholmspolisens försök att utverka nya tillstånd. Jörgen Ohlsson betraktar det som i stort sett omöjligt att få ja.

I Göteborg finns motsvarande problem. För några år sedan avslogs en ansökan om att sätta upp kameror vid Vårväderstorget i Biskopsgården, det vill säga samma plats som senare blev skådeplats för det brutala dubbelmordet våren 2015.

Även köpcentrumet Nordstan i Göteborg, som har drabbats av omfattande kriminalitet, har fått nobben på sin ansökan.

Den njugga inställningen har också drabbat den judiska minoriteten i Malmö. Trots att antisemitismen i Malmö har blivit uppmärksammad världen över dröjde det ända till augusti förra året innan synagogan i Malmö fick rätt att sätta upp fler kameror än bara vid huvudentrén. Ett tag stod det k-pistbeväpnade poliser framför samma byggnad som hade förvägrats övervakningskameror i integritetsskyddets namn.

Till regeringens försvar ska sägas att den har uppmärksammat problemet. Efter terrordåden i Paris i november flaggade statsminister Löfven för att det ska bli lättare att sätta upp kameror i offentliga miljöer.

Men läser man direktiven till utredningen ser man att de är en oskön kompromiss mellan "Ygeman-linjen" och miljöpartisternas fortsatta integritetsvurm. Som så ofta tycks koalitionspartnerna effektivt bakbinda varandra och lamslå politiken. För säkerhets skull ska utredningen segdras ända till våren 2017.

 

Kameraövervakning är givetvis ingen mirakellösning mot brott och terror. Resultaten spretar en del när det gäller hur effektiva kameror är för att förebygga brott. Övervakning tycks exempelvis ha större inverkan på antalet egendomsbrott än på våldsbrotten. Forskning visar också att kameraövervakning helst ska kombineras med andra brottsförebyggande åtgärder för att få bäst effekt.

Men kamerorna har en rad andra fördelar. De ökar sannolikheten för upptäckt och kan vara avgörande bevis i en rättegång. Enligt Scotland Yard ska övervakningsbilder ha använts i 95 procent av alla mordutredningar under ett enskilt år (2009).

Bostonbombarna identifierades genom övervakningskameror liksom flera av terroristerna i Londons tunnelbana år 2005.

Även den svenska polisen har stor nytta av bilderna i brottsundersökningar, intygar flera poliser som jag talar med. När Brå studerade kameraövervakningen på Stureplan och Medborgarplatsen fann man att film hade begärts ut i ett 80-tal ärenden under den studerade niomånadersperioden. Flera bråk och försök till misshandel hade dessutom kunnat förhindras tack vare att kameraoperatören kunnat larma i tid.

Ett annat mervärde är att människors känsla av trygghet tycks öka. Det är inget att fnysa åt, utan nog så viktigt på platser där laglösheten breder ut sig på bekostnad av de goda krafterna. Det kan också vara avgörande för att bibehålla lugn och tillit i öppna, mångkulturella samhällen om terrorn slår till.

 

Självfallet måste dessa fördelar vägas mot integritetshänsyn. Ingen vill ha ett samhälle där det är fritt fram att sätta upp kameror i varje hörn. Vi behöver heller inte konkurrera med Storbritanniens stålring av 5,9 miljoner övervakningskameror.

Men i Sverige har vi ett läge där integritetshänsynen uppenbart har drivits för långt, ivrigt påhejade av en ohelig allians av nyliberaler, vänsterpartister och miljöpartister. När det krävs åratal av rättsprocesser för att få bevaka en synagoga eller Rinkeby centrum är något allvarligt fel. Precis som när det gäller bostadsbyggandet har bromsklossarna i systemet blivit för många.

För vems integritet är det egentligen som ska värnas? I praktiken riskerar det att bli den starkes frihet på bekostnad av den svages.

Löfven måste göra vad som krävs och köra över Miljöpartiet.

 

Läs också: Vi måste ta tillbaka förorten från gängen

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag