Det fanns en tid då förnyelse och internationalisering var honnörsord i försvarsdebatten. Sverige tog ständigt nya steg närmare Nato och det hette att vi skulle ha ett rörligt och lättillgängligt insatsförsvar som kan sättas in var som helst.
Vi fick en ny säkerhetsdoktrin - solidaritetsförklaringen - och gamla käpphästar som värnplikten och territorialförsvaret kastades i papperskorgen.
Nyckelfigurer i denna förnyelse var Annika Nordgren Christensen (MP) och Håkan Juholt (S). De satt i den numera insomnade försvarsberedningen och drev sina partier framför sig.
Nordgren Christensen lyckades till och med övertyga sitt parti om att Sverige skulle delta i Nordic Battlegroup, NBG - trots att Miljöpartiet krävde ett svenskt utträde ur EU.
När jag ringer upp henne minns hon de strider hon tog och vann:
- Miljöpartiet hör hemma i en liberal frihetlig tradition. Därför hittade jag många beröringspunkter med alliansregeringen, inte minst Folkpartiet, i synen på försvarsindustrin och internationella insatser bland annat.

Det var då det. Förra våren hoppade Annika av som försvarspolitisk frontfigur för de gröna medan Håkan Juholt har petats som dito för Socialdemokraterna. Förändringen är markant.
Miljöpartiets nya ansikte utåt, Peter Rådberg, kan knappt öppna munnen utan att säga ordet alliansfrihet. Det enda han har gjort sig känd för är att rasa mot Natoövningar på svensk mark. Ställ det mot Nordgren Christensen som i veckan skrev en debattartikel där hon krävde en utredning om svenskt Natomedlemskap. Det är svårt att tro att det rör sig om samma parti.
Miljöpartiet har dessutom fått kalla fötter när det gäller insatsen i Afghanistan.
Backlashen inom Socialdemokraterna är ännu tydligare. Den viktiga försvarsfrågan har lagts i händerna på traditionalisten Anders Karlsson, som har vridit klockan tillbaka flera varv.
Värnplikten lovsjungs åter samtidigt som Sveriges internationella engagemang ska skalas ner. Men hjärtefrågan framför andra är att rädda svensk försvarsindustri. Att den numera är utlandsägd och dränerar statskassan och försvaret på mångmiljardbelopp varje år är egalt.
Under Mona Sahlins ledning har försvarsfrågan reducerats till en fråga om simpelt röstfiske. Manliga LO-väljare som är skeptiska till Sahlin ska hållas på gott humör med populistiska appeller om att köpa svenskt.
Än mer häpnadsväckande är att Vänsterpartiet har bestämt sig för att haka på. Samma parti som vill avveckla vapenexporten och tror att talibaner kan blidkas med bistånd vill nu kasta skattemiljarder över utlandsägda företag som tillverkar krigsmateriel. Få ihop det den som kan.
Kanske kan de nyblivna bilkramarna i Miljöpartiet hjälpa till? Låt mig gissa: Bilar och vapen är visserligen djävulens redskap, men om de tillverkas i Sverige upphör förbannelsen. Ja, då blir de faktiskt så älskvärda att staten bör gå in med massivt stöd för att hålla de privata industrierna under armarna. Heja storkapitalet! Heja den världsomspännande krigsindustrin!

I dag inleds Folk & Försvars Rikskonferens i Sälen. Ryktet säger att de rödgröna under måndagen ska hålla en pressträff där de presenterar en gemensam försvarspolitik. Det lär bli intressant.
Oenigheten mellan partierna är bråddjup i allt från synen på Afghanistaninsatsen och försvarsindustrin till värnplikten och vapenexporten. Gissningsvis lägger de fram en text som hjälpligt slätar över skillnaderna och skjuter de svåra besluten på framtiden. I den mån de har funnit en gemensam nämnare så lär den vara den sämsta möjliga: enighet kring ett ökat stöd till försvarsindustrin och osäkerhet kring Sveriges långsiktiga engagemang i Afghanistan.
Även om backlashen är mest akut hos de rödgröna märks den också inom Alliansen. Ex-majoren Jan Björklund (FP) har osäkrat sitt vapen inför valrörelsen i ett försök att sno försvarsvänliga röster från Moderaterna. Det låter nästan som att Sverige ska försvara sig ensamt mot ryssen när de gamla Natoentusiasterna drar ut i fält inför valdagen.
Sådant är tillståndet i svensk försvarsdebatt inför årets Sälenkonferens. Farväl till förnyelsen.