I sak var det inget uppseendeväckande som kom fram ur Wikileaks Sverige-avslöjanden i veckan. Den amerikanska ambassaden i Stockholm anser att den svenska regeringen ljuger om hur nära Natosamarbetet är och att vi har slängt neutraliteten i historiens soptunna.
Det sistnämnda avslöjar mer om ambassadens egna kunskapsluckor än om svensk säkerhetspolitik. Neutralitetspolitiken övergavs som bekant redan i början på 2000-talet.
Men telegrammen sätter ändå fingret på ett hyckleri med en lång historia. Svenska politiker har aldrig velat ha en öppen redovisning och debatt om vår säkerhetspolitik.
Få svenskar känner till hur nära vi samarbetar med Nato. Sverige har en stor ambassad på Natohögkvarteret i Bryssel och tio militärer som jobbar inne i Natos ledningsstruktur. Vi deltar i ett 40-tal övningar årligen tillsammans med Natoallierade och har liksom övriga EU-kretsen anpassat hela vårt försvar till Natostandard.
Runt 80 procent av våra soldater i utlandstjänst lyder under Natobefäl. Bara Australien och Georgien har fler soldater under Natoflagg utan att vara medlemmar.
Frågan är om det finns något annat land som anstränger sig lika mycket för att passa in i en klubb som man officiellt inte vill vara med i. Personalen på den amerikanska ambassaden är långt ifrån ensam om att klia sig i huvudet och undra hur den svenska säkerhetspolitiken hänger ihop.

Andra länder väljer alliansfriheten för att slippa ta ansvar för omvärlden. De håller fast vid neutraliteten som livboj och nöjer sig med en låg internationell profil.
Sverige däremot har inte bara övergett neutraliteten; vi har förklarat att vi tänker ställa upp om ett nordiskt grannland eller ett EU-land skulle bli angripet. Enligt den så kallade solidaritetsförklaringen utgår vi också från att dessa länder ska komma till vår undsättning i ett nödläge. Med tanke på att EU:s och Natos medlemskretsar i stort sett överlappar varandra (21 av Natos 28 medlemmar är EU-medlemmar) innebär det i praktiken att vi räknar med Natos utsträckta hand om det kniper.
Så vad återstår egentligen av den svenska alliansfriheten? Det blir allt svårare att förstå argumenten bakom det svenska Natomotståndet.
"Vi måste bevara vår handlingsfrihet", brukar det heta från Urban Ahlin (S) och hans gelikar. Men ett Natomedlemskap skulle inte blockera vår utrikes- och säkerhetspolitik. Nato är en mellanstatlig organisation som ger möjlighet att lägga in veto mot beslut.

Titta på Norge. Är det någon som hävdar att Norge har utplånat sin särart på den internationella arenan på grund av sitt Natomedlemskap? Tvärtom har Norge utmärkt sig som en efterfrågad medlare och som en självständig spelare i utrikespolitiken. Och vilka europeiska länder gick längst i kritiken av Irakkriget? Det var inte Sverige, utan Natoländerna Tyskland och Frankrike. Ett annat talande exempel är Greklands starka motstånd mot Kosovokriget.
Om det är maximal handlingsfrihet Sverige efterfrågar borde vi i konsekvensens namn lämna EU. Där kan man tala om att ge upp nationell suveränitet.
Frågan är vilket scenario som Natomotståndarna ser framför sig där vi skulle vara betjänta av vårt utanförskap. Är det turkskräcken som spökar? I så fall borde ju Sverige genast sluta kämpa för att Natolandet Turkiet också ska bli EU-medlem.
Är det rädslan för att stöta sig med Ryssland? Sanningen är att Ryssland i dag har mer inflytande inom Nato än vad Sverige har. I det så kallade Nato-Rysslandsrådet avhandlas de hetaste säkerhetsfrågorna i Europa numera.
Den svenska synen på Nato har frusit fast i kalla krigets världsbild. Vi har blivit omkörda av såväl Albanien som Ryssland utan att ta notis om saken.

Så går det när den politiska fegheten triumferar. Socialdemokraterna vågar inte tänka nytt och Moderaterna duckar med hänvisning till S.
En sak borde man dock kunna enas om över blockgränsen: att tillsätta en Natoutredning med uppgift att analysera för- och nackdelar med en anslutning. Finland har genomfört flera sådana utredningar.
När ingen ledande politiker längre kan ge en begriplig bild av den svenska alliansfriheten är det riktigt illa.