Alltsedan regeringen presenterade sina planer på att köpa 40-60 nya Jas Gripen E/F i lördags har svepskälen avlöst varandra. I en mer orolig omvärld behöver försvaret införskaffa modernare stridsflygplan, heter det bland annat. Sanningen är den omvända. Vår försvarsförmåga kommer att skadas kraftigt av den nya mångmiljardsatsningen. Om försvarsbehoven skulle styra borde vi i stället se till att skaffa jaktrobotar, en fungerande stridsledning och ett luftvärn värt namnet.

I SVT:s Agenda försökte Stefan Löfven (S) vilseleda tittarna med ett annat argument. Att köpa utländska stridsflygplan skulle bli "betydligt dyrare", hävdade Löfven. Visserligen är alla underlag när det gäller Gripen hemligstämplade, men om inte jorden plötsligt har blivit platt är det ett huvudlöst påstående.

Det finns en orsak till att det bara är ett tiotal länder i världen som tillverkar stridsflygplan, och det är att det är fruktansvärt dyrt. Utvecklingskostnaderna är blytunga och för att hålla liv i industrin krävs ständiga uppdateringar och ett fullt orderblock.

Det är denna börda som läggs på de svenska skattebetalarna. Att köpa nya stridsflygplan utifrån skulle också vara ohyggligt dyrt, men då slipper vi bära utvecklingskostnaderna och kan beställa plan i den takt och i den mängd som försvaret behöver. Det är dessutom köparnas marknad med alltmer pressade flygindustrier som slåss om allt färre kontrakt.

I debatten utmålas Schweiz som det partnerland som Sverige ska dela bördorna med. Men Schweiz har inga som helst planer på att bidra till Gripens utvecklingskostnader. Landet har valt Gripen eftersom det var det billigaste alternativet (man erbjuds köpa de nya dyrgriparna till samma pris som den gamla C/D-varianten!), och det är långt ifrån säkert att Schweiz står fast vid det beslutet. Enligt de schweiziska journalister som jag har talat med är kritiken mot Gripen så stark att det mesta talar för ett nej i en kommande folkomröstning.

När våra politiker villkorade Super-Jas med att Saab hittar en partner att dela kostnaderna med var det knappast lilleputtlandet Schweiz med ett behov av 22 budgetplan man hade i åtanke. Det var Brasilien och Indien man syftade på.

Sällan har skattebetalarna blivit lurade på så många miljarder med så grumliga argument. Ett gigantiskt industristöd på 90 miljarder kronor paketeras om och säljs till väljarna under etiketten försvarspolitik. Och det är också det som är mest beklämmande i hela denna historia. Den svenska demokratin står inte pall när försvarsindustrin trycker på.

Ett historiskt beslut av det här slaget borde självfallet ha föregåtts av en utredning och manglats fram och tillbaka i såväl försvarsberedningen som i medierna. Vi borde dessutom ha fått insyn i kostnaderna, precis som de amerikanska väljarna får i liknande affärer.

I stället är det Saab som har drivit processen och politikerna har lydigt traskat efter. Ingen utredning har tillsatts. Den kommande försvarsberedningen har inte fått ta ställning till saken. Ingen debatt har föregått beslutet och alla dokument har varit hemligstämplade.

Familjen Wallenberg är att gratulera. Den svenska demokratin förlorade på walkover.