Klockan halv fem på tisdag äntrar Löfven scenen på Götaplatsen i Göteborg. Förstamajtalet blir hans första stora eldprov som partiledare efter installationen.

Dagen efter presenterar Socialdemokraterna sin skuggbudget - Löfvens och Anderssons svar på regeringens kritiserade vårbudget. Veckan avslutas med det första mötet mellan Löfven och Reinfeldt i en direktsänd partiledardebatt i SVT:s Agenda på söndag.

Löfvens tid i kulisserna är över. Nu är det upp till bevis, både när det gäller sakpolitiken och statsministerduellen mot Fredrik Reinfeldt.

Lita på att regeringen har längtat efter att få sätta sina knivar och gafflar i S-alternativet och förflytta fokus i debatten. Men alliansen bör lägga band på sin lust att göra storpolitik av småfrågor, som arbetsgivarrabatten för unga.

I stället borde man fundera över hur man ska utveckla den egna politiken inför valet om två år.

Alliansen har en hel del att vara stolta över efter sex år vid makten. De starka finanserna och arbetslinjen har gjort Sverige till ett internationellt föredöme som genererar beundrande artiklar i tidningar som Financial Times.

På andra områden har man lyckats mindre väl. Välfärdspolitiken har bedrivits i ett ideologiskt rus där allt privat per definition har ansetts bra. Det har heller inte funnits något engagemang för de människor som lämnas utanför när storstadens medelklass avnjuter sina Rut-polerade välståndslyft.

Slutligen har regeringen saknat en framtidsstrategi för hur Sverige ska säkras som en världsledande industri- och kunskapsnation. Längs dessa koordinater skulle en nystart för alliansen kunna dras upp:

Fattig-Sverige. Regeringen har rätt i att jobb är vägen ut ur fattigdom. Men det finns en hel del man kan göra för att lyfta dem som befinner sig längst ner utan att äventyra arbetslinjen. Gratis glasögon till barn är en sådan sak.

Höjt underhållsstöd för ensamstående mammor är en annan. Sedan 1994 har det bara höjts med en hundralapp trots att det både är träffsäkert fördelningspolitiskt och är fritt från skadliga marginaleffekter. Den enda förklaringen till den försummelsen måste vara att socialministern är kristdemokrat.

Socialbidraget borde reformeras så att man får behålla en del av det man tjänar om man tar tillfälliga påhugg. Slutligen borde regeringen släppa fixeringen vid ungdomsarbetslösheten och fokusera på långtidsarbetslösheten i stället. Så skulle man kunna ta ett samlat grepp om det Sverige som har blivit lämnat efter. Om PR-minister Schlingmann insisterar på en klatschig slogan för det, så voilà - Mpati.

Välfärden. Borgerligheten har haft ett alltför ensidigt fokus på valfrihet och tillgänglighet. Det har aldrig varit lättare att få snabb lindring för sin hosta eller att välja var man vill väga sin friska bebis. Förlorarna tycks vara de riktigt sjuka och gamla som inte kan göra upplysta val och som kostar "för mycket" för att vara lönsamma patienter.

Här har borgerligheten en rejäl hemläxa att göra. Att förbjuda räntesnurror räcker inte som svar på Caremaskandalen, betygsinflationen och alla de andra skandalerna i kölvattnet av den stora privatiseringsvågen. Alliansen borde göra som Socialdemokraterna och ödmjukt studera hur våra nordiska grannländer har hanterat vinstfrågan och vilka system de använder för att styra välfärdens resurser.

Om alliansen ska vinna valet 2014 räcker det inte att äga arbetslinjen. Man måste också bli trovärdig i välfärdspolitiken.

Näringspolitiken. I höstbudgeten utlovas stora satsningar på infrastruktur och forskning. Gott så. Näringspolitiken har länge varit en blind fläck hos regeringen. Tillväxtens materiella sidor - järnvägsspår och bostäder bland annat - tycks tråka ut vår finansminister medan utbildningsministern tills nyligen bara ägnade förstrött intresse åt forskningsfrågorna.

Låt valet 2014 bli en tävling om vilken sida som har de mest djärva idéerna för att föra Sverige till världstoppen som industri- och kunskapsnation. Det handlar inte bara om pengar, utan om att våga tänka nytt. I stället för att smeta ut forskningsresurserna, exempelvis, behövs en uttalad elitsatsning där de bästa lärosätena och de mest talangfulla forskarna premieras.

Så skulle en borgerlig nystart kunna se ut. Det vore oändligt mycket mer spännande än slappa angrepp om straffskatt på unga och de obligatoriska varningarna för vänsterspöket.