I torsdags presenterade Carl Bildt och Gunilla Carlsson den nya propositionen om Afghanistan. Nyheterna var i huvudsak två: den svenska insatsen i Mazar-e- Sharif ska utökas med drygt 100 man och biståndet ska växa från dagens 365 miljoner kronor per år till en halv miljard.
Det är rätt inriktning, även om den militära förstärkningen i praktiken bara består av ett 40-tal officerare under nästa år - inte mycket att yvas över. Men det verkliga problemet är att omläggningen av den svenska Afghanistanpolitiken har tagit så lång tid. Fram tills nyligen har Sverige inte ens haft en ambassad i Afghanistan.
Vi har alltså saknat politisk närvaro i ett land som är föremål för vår största och farligaste militära mission och vår kanske viktigaste biståndsinsats i världen. Bildt har själv kallat denna försummelse för "bisarr". Det kan man lugnt säga. Lika bisarr är fördelningen av det svenska biståndet. Sida pumpar in miljoner till regeringen i Kabul och till Svenska Afghanistankommittén. Men till de egna provinserna i norr har vi bara haft fickpengar att dela ut. När befolkningen frågar varför Sverige inte gör något för dem kan soldaterna bara rycka på axlarna.
Även detta ska nu rättas till genom att 20- 25 procent av biståndspengarna ska dirigeras till de provinser som Sverige vakar över. Men det är ett uppvaknande som kommer flera år för sent.

Ett annat eftersatt område är utrustningen. Efter vägexplosionen 2005, som krävde två svenska elitsoldaters liv, har försvaret försett styrkans Toyotor med olika former av tilläggsskydd. Men bara var fjärde fordon har utrustats med pansarplåt och rutor som kan stå emot vägbomber och beskjutning.
Den verkligt stora skandalen är dock frånvaron av en räddningshelikopter. Enligt planen skulle Helikopter 10, som modellen heter, redan vara på plats. Men när jag ringer försvarsmakten får jag beskedet att det kommer att dröja ända till år 2010 innan den når Afghanistan - en försening med två år! Det är barockt.
Visserligen finns det tyska helikoptrar i närheten som skulle kunna undsätta svenskar i nöd, men de är omgärdade av nationella begränsningar vilket gör det svårt att förlita sig på denna livlina.
Som om inte allt detta vore demoraliserande nog ägnar sig försvarsmakten åt vad som närmast liknar kinesisk desinformation. Livsfarliga eldstrider tonas ner till rutinhändelser. Ett försämrat säkerhetsläge sminkas upp till ett förbättrat. Först när sanningen har läckt ut på annat håll korrigerar sig försvarsmakten.

Det är ingen vacker bild som tonar fram av fjärrstyrningen av den svenska Afghanistaninsatsen. Först nu - sju år efter talibanregimens fall och snart tre år efter att Sverige tog över kontrollen av fyra provinser i norr - tas ett första steg till en sammanhållen strategi med tydliga ambitioner.
Till viss del beror detta säkert på ren inkompetens, inom försvarsmakten inte minst. Men det speglar också en beröringsskräck hos våra politiker inför att delta i något som liknar ett krig. När det avslöjades att svenska officerare har tjänstgjort vid fronten var socialdemokraternas första, talande reaktion att protestera högljutt.
Linjen tycks alltså vara att vi kan ha militär i Afghanistan så länge den inte behövs, men styrkan får absolut inte komma till användning.
Samma logik går igen hos de uttalade krigsmotståndarna på vänsterkanten, såsom Lars Ohly och Jan Guillou. Eftersom det numera råder krig i Afghanistan måste soldaterna kallas hem.
Vad de undviker att säga är att konsekvensen av omvärldens tillbakadragande skulle bli att talibanerna tar över landet igen. Al-Qaida skulle på nytt få en fristad och två miljoner skolflickor skulle släpas bort från sina skolbänkar.

Omvärlden står inför enormt svåra utmaningar i Afghanistan. Uppgiften blir inte lättare av att regeringen i Kabul är genomkorrupt och att president Karzais bror är en av landets ledande knarkkungar.
Ingen bör göra sig illusionen att det finns en militär lösning på kriget i Afghanistan. Men ingen ska heller inbilla sig att det finns en fredlig lösning utan omvärldens militära närvaro.