KORRUPTION

Det mest intressanta med veckans Arkelsten-affär är reaktionerna på den. "Löjligt", avfärdade utrikesminister Carl Bildt saken med sedvanlig arrogans. Statsminister Reinfeldt å sin sida lindade in sig i så luddiga resonemang att det enda som kom fram var att frågan är värd att diskutera.
Arkelsten själv ser inga skäl att ångra sina bjudresor. Det enda som är beklagligt är att omgivningen kan få fel intryck.
Så ser den moderata "Ni kan lita på oss"-doktrinen ut. I Sverige är vi så omutliga att det varken behövs bälten eller hängslen i politiken. De som kräver sådant är regelryttare som ägnar sig åt onödigt misstänkliggörande.

Moderaterna är förvisso inte ensamma om den inställningen. Svenskar i allmänhet har en blåögd syn på korruption och det som ryms i dess gränstrakter. Ärligheten ligger djupt inbäddad i den svenska självbilden. Det gör också den omhuldade samförståndsandan, som suddar ut givna intressekonflikter. Inte kan väl en svensk låta sig mutas?
Det är hög tid att ompröva den självgodheten. Muthärvan i Göteborg, turerna kring försäljningen av Jas 39 Gripen och misstänkt korruption inom kriminalvården visar att vi ingalunda är förskonade från denna cancer i samhällskroppen. Det som särskiljer oss är snarare den lättja med vilken vi närmar oss problemet.
I veckan uppmanade Transparency International Sverige att ta krafttag mot korruptionen. Vi ligger fortfarande i toppskiktet internationellt sett, men vår rankning sjunker.

Mest kritik väcker hemlighetsmakeriet kring partiernas finansiering. Bortsett från Sverige är det bara Malta, San Marino och Schweiz i hela Västeuropa som saknar en rättslig reglering av partidonationerna.
I princip kan vem som helst ge hur stora bidrag som helst till ett valfritt parti utan att vi väljare har en chans att få reda på det. Vi kan bara spekulera i vilka företag eller organisationer som har intresse av att vilja stå på god fot med våra ledande politiker.
Det är en barock ordning, som borde höra hemma i Sudan snarare än i Sverige. Att Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter att försvara detta smusslande är skandalöst.

Transparency International pekar även på en annan uppenbar brist i den svenska demokratin - avsaknaden av ett karenssystem. För politiker och högre tjänstemän är det fritt fram att hoppa från det offentliga till näringsliv eller intresseorganisationer från en dag till en annan.
Ett exempel är dåvarande näringsminister Björn Rosengren (S) som gick direkt till Stenbeckssfären efter att ha börsnoterat Telia. Det var knappast Rosengrens cv som lockade, utan hans exklusiva insiderkunskaper om Tele2:s främsta konkurrent.
Än tätare är banden mellan den politiska sfären och försvarsindustrin. Roine Carlsson var socialdemokratisk försvarsminister mellan åren 1985 och 1991. Ett av hans sista beslut före valnederlaget var att yrka på nya ubåtar från Kockums. Sedan blev han konsult åt just Kockums.

Exemplen är många. I en färsk rapport från Svenska Freds - "Så snurrar vapenkarusellen" - listas Sveriges tio ledande vapen- lobbyister. Listan toppas av ingen mindre än förra statsministern Göran Persson.
Som politiker hade Persson bara förakt till övers för lobbyister. Men det dröjde inte ens två månader efter Socialdemokraternas extrakongress våren 2007 förrän det offentliggjordes att han tagit steget över till pr-byrån JKL.
Bland JKL:s kunder märks försvarsjättarna Kockums och Hägglunds, och Persson har inte tvekat att agera vapendragare åt dessa. I debatten har han framträtt som försvarsindustrins främsta tillskyndare och skamlöst lånat glans från sin forna statsministertitel.
Det är ett häpnadsväckande missbruk av det förtroende som väljarna har gett Göran Persson.

Det finns fler intressanta namn på Svenska Freds lista. Jan Nygren var i mitten av 90-talet socialdemokratisk samordningsminister med särskilt ansvar för frågor rörande svensk krigsmaterielexport. Några år senare började han jobba för Sveriges största krigsmaterieltillverkare, Saab.
Saab har även lyckats med en annan spektakulär värvning - Jonas Hjelm, före detta statssekreterare på försvarsdepartementet. Bara månader efter valförlusten 2006 blev han ny chefslobbyist åt företaget med uppgift att kränga Jas 39 Gripen.

Så bekymmerslöst byter man alltså hatt i Sverige. Och det leder inte ens till någon debatt när högt uppsatta politiker och tjänstemän på detta sätt säljer ut demokratins intressen. På sin höjd orsakar det ett och annat höjt ögonbryn.
Det är i det ljuset man ska se Arkelstens bjudresor. De är bara det senaste exemplet på en hel politisk kultur av naivitet. Det finns inga regler vare sig för lobbying, bjudresor, känsliga värvningar eller partibidrag i Sverige.
Det är dags att städa upp i denna röra. Reinfeldt kan inte fortsätta att gömma sig bakom "Ni kan lita på oss"-doktrinen.