ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Anna Dahlberg

Bakläxa för regeringens läxhjälp

Läs fler krönikor! Här är Anna Dahlbergs samlingssida
ANNONS:

I ett läge när segregationen i skolan ökar lägger regeringen förslag om skatteavdrag för läxhjälp för dem som har råd. Det visar på en oroande tondövhet i jämlikhetsfrågan.

SKOLAN

Nyligen blev jag uppringd av en lärare på Sofielundsskolan i Malmö. Det är en av de utpekade problemskolorna där bara runt hälften av eleverna når behörighet till gymnasiet.

Han ville berätta om de utmaningar som lärare möter i dessa skolor. Det allt överskuggande problemet är språket. Flertalet elever har inte svenska som modersmål och behärskar bara ett torftigt vardagsspråk. Detta undergräver undervisningen i alla ämnen.

När eleverna får en fråga om mellan vilka år som medeltiden varade undrar någon vad "varade" betyder. När de under engelskalektionen översätter ordet "wealthy" med förmögen formar sig klassen till ett stort frågetecken. "Men vet ni inte vad förmögen eller förmögenhet är?" frågar läraren. Ingen verkar ha en susning.

Eleverna begriper inte metaforer och talesätt och saknar synonymer. Varenda moment i undervisningen tar extra tid i anspråk eftersom eleverna inte förstår vad de läser och hör. Samtidigt flyr de duktiga eleverna till bättre skolor. Under de omständigheterna är det svårt att nå målen, konstaterar läraren uppgivet.

Så ser ett utsnitt av verkligheten ut bakom de siffror som Skolverket presenterade i veckan. Andelen grundskoleelever som når behörighet till gymnasiet har sjunkit och är nu nere i 87,5 procent. Oppositionen försökte genast koppla den dystra trenden till Björklunds ministertid, men sanningen är att siffran har dalat alltsedan 1999.

Två grupper dominerar bland dem som inte klarar kraven: pojkar med lågutbildade föräldrar och pojkar med utländsk härkomst. I den senare gruppen är det många som har kommit till Sverige efter ordinarie skolstart.

Hur oroade ska vi vara? Bilden av ojämlikheten i den svenska skolan är komplicerad. Å ena sidan har klyftorna mellan skolor fördubblats under 00-talet. Segregationen har dragit fram som en plog genom skolväsendet.

Å andra sidan finns inga bevis för att elevernas familjebakgrund spelar större roll i dag än tidigare. Föräldrarnas utbildningsnivå styr visserligen barnens resultat i skolan, men så har det alltid varit. Forskningsinstitutet IFAU kom nyligen med en rapport som visade att familjebakgrundens betydelse har legat relativt konstant under de senaste 20 åren.

Om det stämmer har eleverna alltså bara sorterats om, utan att det har haft någon som helst effekt på jämlikheten. Det är svårt att tro i ljuset av den forskning som bedrivs på området. En möjlig förklaring kan vara att skolor med många lågpresterande elever ställer lägre krav för att nå målen, vilket skulle kunna kamouflera växande klasskillnader i skolan.

I alla händelser är situationen tillräckligt alarmerande för att regeringen borde ge den högsta prioritet. Samma grupper som i dag tynger Skolverkets statistik återfinns i Arbetsförmedlingens rullor över långtidsarbetslösa ungdomar - pojkar från lågutbildade hem och invandrarkillar från betongförorter. Det visar på de potentiellt livslånga problem som väntar.

Till regeringens försvar ska sägas att den har gjort en del. Man har inlett ett pilotprojekt med så kallade superlärare för att stötta tio utvalda problemskolor och satsat pengar i budgeten för att invandrarelever ska få fler timmar svenska.

Men det är mer spridda skurar än en samlad offensiv för att möta utslagningen i skolan. Ett akut bekymmer är att många kommuner flyr sitt ansvar för att fördela resurser efter behov. Men i stället för att presentera en plan för hur resursbristen ska avhjälpas ger utbildningsministern Skolverket ännu en gång i uppdrag att kartlägga situationen.

Och samtidigt som den socioekonomiska sorteringen tilltar lägger regeringen ett förslag om att ge skatteavdrag för läxhjälp i hemmen. De som har råd ska alltså kunna köpa extra lärartid till sina barn och få dra av halva kostnaden.

Redan i dag är detta möjligt för grundskoleelever under etiketten barnpassning, men nu vill regeringen satsa 30 miljoner kronor på att utvidga denna möjlighet till gymnasister. Det är inget stort belopp, men symboliken är besvärande. Varför erbjuda ännu en gräddfil för grupper som redan har dragit ifrån i skolan när allt fokus borde ligga på dem som halkar efter?

Alla oberoende remissinstanser utom en gör tummen ner för förslaget medan branschorgan och läxhjälpsföretag som väntat gör tummen upp. Detta har regeringen tagit till intäkt för att förslaget har fått ett positivt bemötande.

Jämlikhet i skolan är ingen vänsterfråga, utan klassisk liberal mark. Medan vänstern vill utjämna inkomster har liberaler i alla tider velat utjämna livschanser. Och det är skolan som erbjuder den bästa chansen att sudda ut det sociala arvet.

Att regeringen tycks så sval inför den nya skiktningen i skolan är illavarslande.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: