Försöken att framställa förra veckans val som en framgång är patetiska. Det var ett fatalt misslyckande, inget annat. President Hamid Karzai har lierat sig med några av landets värsta krigsförbrytare och knarkbaroner för att säkra återval. Ovanpå det rapporteras om valfusk i rent afrikansk skala. I den strategiskt viktiga södern - "talibanland" - var valdeltagandet ynkliga 5- 10 procent.
Det som skulle bli en del av vändpunkten för det plågade landet riskerar att bli ännu en spik i kistan.
Varför är det så förtvivlat svårt att vinna krigen i Afghanistan och Irak? Efter mina resor i länderna har jag upptäckt att det ofta är samma snubbeltråd man faller över:

* It's all about the money. Vi utgår gärna från att det är ideologi och hat som driver människor att ta till vapen. Min erfarenhet från Irak och Afghanistan är att det snarare är dollarbuntarna som styr.
Visst finns det en hård kärna av fanatiker bland Iraks sunnikrigare och Afghanistans talibaner. De många civila dödsoffren efter USA:s flygbombningar fungerar också som en rekryteringsgrund. Men för de allra flesta lokala krigarna verkar lockbetet vara pengarna. "10-dollar-talibaner" kallar man dem i Afghanistan - fattiga unga män på landsbygden utan jobb.
I Irak såg jag hur forna jihadister stod och vinkade åt de amerikanska trupperna i vägspärrarna sedan de bytt arbetsgivare.
Därför går det inte att kväsa upproret i Afghanistan genom att döda så många talibaner som möjligt. USA och Nato måste i stället blockera finansieringen av upproret (heroinhandeln) och erbjuda alternativa försörjningsmöjligheter för landets unga män.
Korruptionen. Man skulle kunna tro att slaget om Afghanistans framtid utspelades vid fronten i Södern. Men en lika stor huvudvärk som talibanupproret är regeringen i Kabul.

* Korruptionen i såväl Afghanistan som Irak har antagit ofattbara proportioner.
Polis i Irak blir man genom att betala 500 dollar i muta. En post som polisdistriktschef i Kandahar kostar runt 150000 dollar på grund av alla sidoinkomster från heroinhandeln och annan brottslighet.
President Karzai har en bror som är en av landets ledande knarkkungar och hans parhäst i valet, Qasim Fahim, lär äga ett sovjetiskt fraktflygplan som han har smugglat heroin med genom åren.
Det är dessa slags regimer som västvärldens soldater har i uppgift att stödja. Hur ska man lyckas kväsa ett uppror när folkvalda regeringar uppträder som en maffia gentemot sina medborgare?
En del av svaret är att USA och EU måste öka pressen på regeringen i Kabul. En annan att att trappa upp den civila hjälpen. Västvärlden har skickat hundratusentals soldater till Irak och Afghanistan. Som väntat är de duktiga på att skola arméer. I både Irak och Afghanistan framhålls just armén som framgångsexemplet i nationsbyggandet.
Det finns desto fler sorgebarn. USA och EU måste börja fundera på hur man snabbt ska kunna skicka arméer även av domare, poliser, jordbruksexperter med flera till krigszoner.

Den dåliga nyheten i Afghanistan är att risken för ett nederlag aldrig har varit större. Den goda nyheten är att Obamas och general McCrystals nya strategi pekar i rätt riktning.
Här hemma höjs allt fler röster för att det är dags att kalla hem de svenska soldaterna. I stället för att hjälpa till militärt borde vi satsa på att ge bistånd, föreslår kritikerna. Det låter bra, men är fullständigt verklighetsfrämmande.
Utan säkerhet kan ingen återuppbyggnad komma i gång och inga hjälporganisationer etablera sig. Om omvärlden lämnar kommer Afghanistan att kastas in i ett nytt blodigt inbördeskrig som sannolikt slutar med att talibanerna tar över kontrollen i Kabul igen. Den FN-personal och de biståndsarbetare som eventuellt har vågat sig kvar tills dess lär då sparkas ut precis som när talibanerna sist hade makten.
Jag hoppas verkligen att Mona Sahlin har modet att stå upp för den svenska Afghanistaninsatsen. Hon kommer att prövas hårt av samarbetspartierna V och MP liksom av en vacklande opinion under året fram till valet.
Hennes ställningstagande kommer att visa vilken kaliber hon har som politiker.