Den ena S-kandidaten efter den andra nobbar uppdraget som partiledare. Det vittnar om ett större problem - det blir allt svårare att locka de smartaste och vassaste förmågorna till politiken.
Jakten på en ny partiledare för Socialdemokraterna har tagit en ny vänding. Visserligen går det att spela svårfångad om man ska ha en chans. Men nejen har vid det här laget blivit så många att de inte längre går att förneka faktum:
S har akuta bekymmer med att hitta en efterträdare till Mona Sahlin.
Det är inte bara Margot Wallström som har ägnat veckan åt att betyga hur ovillig hon är att plocka upp Sahlins fallna mantel. Thomas Bodström verkar vara lika kallsinnig medan andra har tackat nej med hänvisning till sin familjesituation, bristande lyskraft eller mognad.
I fredags kom så nästa kalldusch: Pär Nuder har fått jobb som konsult åt den internationella konsultfirman Albright Stonebridge Group och är "totalt ointresserad" av att bli nästa partiledare.
Egentligen borde man inte vara så förvånad över denna nejkavalkad. Även när Mona Sahlin valdes år 2007 föregicks det av ett strömhopp ur kandidatkretsen. Alla aktuella kvinnliga medtävlare tackade vänligt men bestämt nej: Margot Wallström, Ulrica Messing och Carin Jämtin. Kvar fanns bara Sahlin.
Så stora problem har Sveriges största parti att hitta villiga och lämpliga kandidater till sitt finaste uppdrag. Det säger något om politikens rekryteringsbekymmer i allmänhet och om Socialdemokraternas tynande attraktionskraft i synnerhet.
Bilden är inte nattsvart. Moderaterna har alltmer tagit över Socialdemokraternas
traditionella roll som het arbetsgivare. Magneten framför andra är finansminister
Borg har lyckats knyta den ena toppkraften efter den andra till sig. Hans tre statssekreterare på finansdepartementet har alla imponerande CV:n och nyligen kom förstärkning från oväntat håll. Peter Norman, vd för Sjunde AP-fonden, tackade ja till att bli ny finansmarknadsminister trots att han både tvingades gå ner i lön och skaffa sig partibok. Strax därpå gjorde vd:n för Stockholmsbörsen, Erik Thedéen, motsvarande resa och tog jobbet som Normans närmaste man.
Man får gå tillbaka till Kjell-Olof Feldts tid på finansen på 1980-talet för att hitta något liknande. Men tittar man utanför de Nya Moderaternas led är återväxten skral.
Partiernas medlemstal faller och ungdomsförbunden liknar alltmer små sekter. SSU har numera färre medlemmar än Svenska botaniska föreningen. Och många av de löften som kommer fram hoppar av till näringslivets PR-byråer.
Mest iögonfallande är kompetensflykten inom socialdemokratin. Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson menar att det snarast är en belastning inom dagens S att ha en akademisk bakgrund: "Alla bokläsarna har förvisats till tankesmedjorna. Man har outsourcat idédiskussionen, vilket är oerhört negativt för partiet. Det finns nästan ett förakt för teoretiskt kunnande."
Socialdemokraterna går inte längre i takt med den akademiska eliten. Så länge den utarmningen består blir det svårt för partiet att komma tillbaka som idépolitisk motor och regeringsduglig kraft i svensk politik.
Men det är fler partier som har anledning att fundera över politikens långsiktiga rekryteringsproblem.
Det mest akuta bekymret är de slutna partikulturerna. För att göra politisk karriär ska man helst ha gått den långa vägen via ungdomsförbundet. Har man inte gjort denna värnplikt blir det svårt att tävla om toppositionerna, oavsett meriter i övrigt.
"Det är nästan kört för 35- 40-åringar att ta sig in i politiken", konstaterar Henrik Oscarsson.
Här behövs en mental revolution. Partierna måste öppna sig mot omvärlden och välkomna krafter utifrån. Nya talanger måste aktivt rekryteras och lyftas fram även om det väcker avund internt.
Annars riskerar politiken att bli en permanent krisbransch. Den alltmer desperata jakten på Sahlins efterträdare borde tjäna som en varningsklocka för alla.