Nästa helg samlas moderaterna i Sollentuna till ett så kallat framtidskonvent. Syftet är att mejsla ut den nya politik som ska säkra en valseger i riksdagsvalet 2010.
Det är uppenbart att de nya moderaterna famlar efter en nytt ledtema. Det går inte att gå till val på samma gamla retorik om utanförskapet igen. Man måste hitta något fräscht, något som kan koppla grepp om väljarnas sinnen.
I jakten på detta framgångsrecept har PR-mannen och strategen Per Schlingmann höjt sitt fuktiga finger i luften och kommit fram till att det blåser blågula vindar. På något annat sätt kan man inte tolka signalerna under senare tid.
Moderaterna tänker satsa på nationalism inför EU-valet i juni, förklarade Schlingmann på en presskonferens nyligen. "Vi har ett mycket tydligt nationalistiskt perspektiv. Det handlar om att värna Sveriges intressen i EU", förtydligade partisekreteraren.
Det är ett häpnadsväckande uttalande. Moderaterna, som alltid har hyllat den europeiska fredstanken, makulerar nu de gamla idealen och tänker i stället göra väljarnas skeptiska EU-syn till sin. Man baxnar.
Undra vad den stora europén, utrikesminister Carl Bildt, tycker.

Ett andra oroande exempel är invandrarfrågan. Självfallet måste det gå att diskutera detta känsliga ämne utan att det automatiskt utlöser ett ramaskri. Om bara var femte person som beviljats uppehållstillstånd i Sverige är självförsörjande efter två och ett halvt år så har vi ett problem.
Det avgörande är hur frågan diskuteras. Och här finns det en del som väcker onda aningar. Till att börja med känns tajmingen misstänkt - den nya integrationspolitiken lär bli färdiggräddad lagom till nästa val och omsvängningen sker parallellt med den nya storsvenska EU-politiken. Det luftiga talet om "svenska värderingar" ger också skumma vibbar.
Än är det för tidigt att döma ut moderaternas integrationsförslag som unket röstfiske. Det finns fortfarande en chans att partiet landar rätt - om man håller sig till arbetslinjen, vågar kritisera rasismen på arbetsmarknaden och sätter in problemen i den större berättelsen om hur invandringen har berikat Sverige.
Men tyvärr måste varningsflagg hissas.

De nya moderaterna har från första början varit ett projekt med två ansikten. Å ena sidan rör det sig om en genuin förnyelse. En ny generation har tagit över partiet med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen.
Dessa ville inte längre kriga mot den svenska välfärdsstaten, försvara varje regemente och håna feminister. Reinfeldt & Co trivdes inte på den gamla punschverandan där man "höhö"-garvade åt kampen mot orättvisor och diskriminering.
Å andra sidan är de nya moderaterna ett osentimentalt, röstmaximerande koncept. De nya ledarna var trötta på att vara utestängda från regeringsmakten. För att erövra Rosenbad igen gällde det att börja gå i takt med opinionen och ta över mittfältet i svensk politik.
Den som mer än någon annan symboliserar denna opportunistiska sida av de nya moderaterna är Per Schlingmann.

Så vilken version av de nya moderaterna är den rätta? Jag skulle tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan.
Jag gillar i grunden de nya moderaterna. Politiker som Reinfeldt och Borg är ett stort lyft för den svenska borgerligheten. Men den ständiga ängsligheten över att vara väljarna till lags skapar en känsla av tomhet - av att partiet saknar en inre kompass.
I vissa frågor kränger man för mycket åt vänster (värnskatten, Nato, A-kassan och arbetsrätten). I andra för långt åt höger (det nya storsvenska temat).
Det vore för sorgligt om moderaterna - just som regeringen har börjat vinna folkets förtroende - skulle börja ägna sig åt blågul populism.