Efter en lång tid av sömnigt stillestånd är det som om någon har tryckt på snabbspolningsknappen. Inom loppet av några dagar har den politiska kartan till stora delar ritats om.
Det står nu klart att finanskrisen definitivt har nått Sverige. Veckans varselchocker har sopat bort alla illusioner om att Sverige skulle vara vaccinerat mot den ekonomiska epidemi som drar fram över världen.
Samtidigt har Mona Sahlin gått ut och tillkännagivit en historisk förlovning. För första gången sedan 50-talet planerar socialdemokraterna att regera tillsammans med ett annat parti - miljöpartiet.
Men bara två dagar senare tvingades hon krypa till korset och säga sig vara beredd att äkta även den andra bruden - vänsterpartiet. Snacka om antiklimax.

Och det höga tempot kommer att hålla i sig. I kväll möts alla partiledarna i en debatt i SVT:s Agenda. Därefter stundar inte färre än tre ytterligare debatter nästa vecka.
Stridsdammet kommer knappt att hinna lägga sig innan alliansen samlas i Varberg i slutet av oktober för att göra en nystart inför valet 2010. Och eftersom den rödgröna alliansen inte vill vara sämre kontrar Mona Sahlin och miljöpartiets båda språkrör med att dra ut på en samarbetsturné dagen efter.
Säga vad man vill om den politiska hösten 2008, men tråkigt är det inte.
Vid en första anblick kan man tycka att det nya politiska läget borde gynna oppositionen. Om inte ens en brinnande högkonjunktur har kunnat få väljarna på gott humör - vad ska de då tycka om alliansen när vi går in i den värsta lågkonjunkturen sedan början på 90-talet?
Med samma logik borde väljarna rimligen välkomna att de äntligen har fått något slags besked från Mona Sahlin om vilken inriktning hon vill ha på politiken och med vem hon vill samarbeta.
Men teori är en sak, verklighet en annan.

För om det är något som de senaste åren har lärt oss så är det att gamla sanningar om väljarnas beteende inte riktigt gäller längre. Det är numera inte självklart att väljarna belönar en regering som surfar på en högkonjunktur.
Och omvänt är det inte givet att de bestraffar en sittande regering för att ekonomin genomgår ett stålbad. Om man ska tro Expressens Demoskopmätning från i veckan har moderaterna gått upp med över fyra procentenheter som en följd av finanskrisen.
Det behövs fler opinionsmätningar innan man kan tala om ett trendbrott. Men det vore onekligen en ironi om alliansen efter två års kräftgång i opinionen skulle få ett uppsving när ekonomin störtdyker.

Vad som händer inom vänsterblocket just nu är inte alldeles lätt att reda ut. Klart är att Mona Sahlins förlovning med de gröna och osentimentala dumpning av vänsterpartiet i veckan har väckt ett ramaskri i de egna leden.
För första gången sedan Sahlin tog över som partiledare har det brutit ut vad som närmast liknar ett nytt rosornas krig.
Förnyaren Mona hade hoppats få med sig sin egen rörelse på att stänga dörren till Lars Ohly och den gammalvänster som han representerar. I stället tvingades hon i fredags till en förnedrande reträtt.
De minnesgoda erinrar sig att det i grunden är samma maktkamp som under det tidiga 90-talet, då arbetsmarknadsminister och sedermera partisekreterare Sahlin gick i klinch med facket.
Hur detta än slutar går Sahlin stukad ut ur veckans sammandrabbning. Hennes mandat att leda partiet är naggat i kanten och i stället för ett tydligt rödgrönt regeringsalternativ att ställa mot alliansen har vi fortsatt kaos på vänsterkanten.
För alliansen har det nu uppstått ett drömläge inför det debattmaraton som stundar. "Hur öppen är dörren till Ohly i dag, Sahlin? Halvöppen, kvartsöppen eller bara så att ett exemplar av Kommunistiska manifestet får plats i springan?"