Det har varit en vecka fylld av historiska återblickar. 20 år har gått sedan massakern på Himmelska Fridens torg i Peking, 65 år sedan Dagen D då invasionen i Normandie inleddes.
Men framför allt var det i veckan två decennier sedan sammetsrevolutionen i öst inleddes, som skulle krossa Sovjetväldet och sätta punkt för delningen av Europa.
Men av detta märks ingenting i den svenska valrörelsen. Tvärtom har de två stora partierna bedrivit de mest inåtblickande EU-valkampanjerna någonsin.
Låt oss börja med Socialdemokraterna, som har dedikerat valrörelsen åt att varna för låglönehotet från öst. Redan beslutet att toppa valsedeln med EU-motståndaren Marita Ulvskog vittnade om vart det skulle barka hän. Men inte ens Mona Sahlin kan ha anat hur lågt Ulvskog skulle sjunka.
"En ny form av människohandel."
Så beskriver Ulvskog löntagare från öst som arbetar lagligt i Sverige. Ulvskog har inte bara vägrat att be om ursäkt för sitt smaklösa uttalande. Hon har upprepat sin anklagelse så ofta hon har fått tillfälle.
Kampanjen blir inte mindre osmaklig av att hon försöker ge sken av att hon driver frågan av omtanke om de arma östarbetarna. De ska inte diskrimineras, säger Ulvskog, utan ha samma lön som svenska arbetare.

Som om de skulle ha en chans på den svenska arbetsmarknaden om Byggnads & Co fick diktera villkoren. Själva poängen är ju att stänga dem ute.

Fram tills nyligen levde jag i den naiva föreställningen att Byggnads "Go Home"-kampanj var ett övertramp som fick de flesta att skruva obekvämt på sig. Nu har samma kampanj upphöjts till moralisk ledstjärna. Ulvskog uppträder som Byggnads egen gudmor och tog till och med båten till Vaxholm tillsammans med Byggettan i förra veckan.

Man hade kunnat tro att detta skulle bli EU-valets verkliga brandfackla. Att en högröd Fredrik Reinfeldt skulle ställa Mona Sahlin till svars. Att Baltikums svenske försvarare Gunnar Hökmark skulle bli ännu argare och kräva en ursäkt av Ulvskog varje gång han öppnade munnen.
Men icke. Ingen har så vitt jag vet ställt Ulvskog vid skampålen. Moderaterna har i stället duckat i debatten och varnat för att situationen kan bli ännu värre om man river upp det så kallade utstationeringsdirektivet.
Snacka om feghet.
Moderaterna hade kunnat vinna debatten flera gånger om. Fråga bara väljarna hur många som skulle vilja gå tillbaka till en situation då det inte fanns en enda balt eller polack på den svenska byggmarknaden. Det finns oändligt många fler missnöjda tjänstekonsumenter där ute än det finns knorrande byggarbetare som skyr konkurrens.

Men sådana argument biter inte på Moderaternas PR-torped, partisekreteraren Per Schlingmann. Han har bestämt sig för att M ska vara det nya arbetarpartiet, som gärna får kalla näringslivet för "särintresse" men aldrig kritisera fackföreningsrörelsen.
Schlingmanns signatur svävar över hela denna EU-valkampanj. Han har inte ens gjort någon hemlighet av tänkandet bakom årets (M)akeover. Den tidigare EU-entusiasmen, personifierad av Carl Bildt, ansågs inte längre tillräckligt vinnande bland väljarna. Därför byttes den ut mot en mer nationalistisk EU-politik.
Resultatet har vi kunnat avläsa på varenda valaffisch de senaste veckorna: "Använd din röst för Sveriges bästa".
Mycket talar för att den övertaktiska valkampanjen har slagit fullständigt fel. Väljarna tycks i stället ha flytt till EU-entusiastiska Folkpartiet, Miljöpartiet och Piratpartiet - tre partier med en tydlig idé om vad de vill göra i EU. Det vore i så fall en nyttig läxa.
När politiken reduceras till röstmaximering ser väljarna till slut igenom det och flyr.
Jag hoppas verkligen att ett sådant underkännande får Moderaterna att omvärdera Schlingmann-doktrinen.

På samma sätt hoppas jag att väljarna bestraffar Socialdemokraterna i dag. S och M har åkt gräddfil i valrörelsen med massor av tv-tid och uppmärksamhet. Men de har inte tagit sitt ansvar, utan slösat vår tid genom att käbbla om inrikespolitik och tävla i folkhemskärlek.
Europa är viktigare än så. Och väljarna är värda bättre än så.