Serbien har i veckan låtit omvärlden smaka på landets vrede över Kosovos självständighetsförklaring. I torsdags attackerade uppretade huliganer USA:s ambassad i Belgrad och stack den i brand.
Ändå är det de mindre spektakulära händelserna som ger anledning till störst oro. Jag tänker exempelvis på attackerna mot två FN-administrerade gränskontor längs gränsen mellan Kosovo och Serbien.
Budskapet kunde inte gärna misstolkas: Det finns ingen statsgräns här och alla som försöker upprätta en sådan kommer att angripas. Likt en sufflör till huliganerna förklarade en minister i Belgrad att Serbien har för avsikt att ta över kontrollen av tullen i norra Kosovo.
Dessa incidenter är antagligen bara en försmak på vad som komma skall.
I praktiken är Kosovo redan delat längs floden Ibar. Att gå över bron i den delade staden Mitrovica känns som att passera den gamla Berlinmuren. På den norra sidan vajar den serbiska flaggan, man betalar med serbiska dinarer och bilarna har serbiska registreringsskyltar.
Det som många fruktar nu är att denna de facto-delning av Kosovo ska fördjupas ytterligare och övergå i en de jure-uppdelning, det vill säga att det etableras en ny gräns i Kosovo. Om det skulle ske riskerar man inte bara en exodus av serber som bor i gettoliknande enklaver söder om Mitrovica (en majoritet av kosovoserberna). Det skulle med största sannolikhet utlösa en dominoeffekt över hela det forna Jugoslavien från Presevodalen i södra Serbien till Makedonien, Montenegro och Bosnien. Brickorna skulle inte sluta att falla förrän det etablerats ett Storserbien och ett Storalbanien med gränser inristade i blod.

Vill man vara optimist kan man tänka att Serbien rimligen självt inser detta och avhåller sig från att driva fram en delning. Ett hoppingivande tecken är att Belgrad hittills inte har försökt orkestrera fram en flyktingström norrut; tvärtom har regeringen utlovat mångmiljonsatsningar på de sårbara enklaverna i södra Kosovo.
En möjlig tolkning är att Serbien har hämtat inspiration från broderlandet Ryssland. I stället för att löpa linan ut och erkänna de utbrytarrepubliker som Kreml backar upp (Abchazien, Sydossetien och Transnistrien) nöjer man sig med att bevara dem som ”frusna konflikter”.
På det sättet kan man maximera avkastningen på den egna politiken: man är både för och emot separatism, håller alla alternativ öppna och håller trycket uppe på landet i fråga.
Men även om Belgrad väljer en sådan smygande separatismstrategi kommer omvärlden, och inte minst EU, att
sättas på svåra prov. Tanken är ju att EU ska ta över FN:s roll i Kosovo, men missionen svävar ännu i ett folkrättsligt vakuum och kosovoserberna i norr har betackat sig för EU:s närvaro.

Den stora frågan är därför hur EU ska svara på kosovoserbernas vägrarlinje. Signalerna hittills är att EU saknar en färdplan; man tycks ha byggt sin planering på en glädjekalkyl långt borta från Balkans verklighet. Enligt mina källor kommer EU att akta sig för att klampa in norra Kosovo och provocera serberna.
Riskerna med en sådan försiktighet är dock uppenbara. Man låter Serbien ta initiativet på marken och etablera förhållanden som sedan är svåra att rulla tillbaka.
Ett EU-protektorat som upphör vid floden Ibars strand skulle ju bara bekräfta Kosovos delning.
Det är svårt att skaka av sig känslan att EU står inför ännu ett misslyckande på Balkan.