Först kom kallduschen från Konjunkturinstitutet i tisdags. Tillväxten kommer att rasa med 3,9 procent i år, vilket är mer än någon gång sedan Andra världskriget. Bara Tyskland och Irland faller brantare än Sverige i hela Europa.
Så i går kom än värre chockbesked från finansminister Anders Borg. Enligt regeringen kommer tillväxten i år att minska med hela 4,2 procent och vi är på väg mot massarbetslöshet: 12 procent förväntas vara arbetslösa år 2011.
Det är en verklighet som är svår att ta till sig. Från min Stockholmshorisont syns knappt ett spår av krisen. Ingen i min närhet har drabbats av arbetslöshet och det glassiga shopping- och kroglivet tycks fortsätta ostört. Krisen kunde lika gärna ha drabbat en annan planet.
Det andra som gör raset så svårt att greppa är att Sverige är oskyldigt denna gång. 90-talskrisen var till stor del hemmatillverkad och ett resultat av en oansvarig inflationsbrasa. Sedan dess har Sverige städat upp efter sig som få andra ekonomier. Att vi nu drabbas hårdare än andra länder känns ungefär lika rättvist som att en topptränad Vasaloppsåkare bryter skidan i första utförsbacken.

Men förnekelse är ingen gångbar väg, och det ägnar sig heller inte regeringen åt. Tvärtom. Anders Borg har varit den förste att varna för vargavinter och svåra år. Problemet är att han och Fredrik Reinfeldt alltmer låter som recensenter av utvecklingen. De är bekymrade och oroade och lägger pannorna i djupa veck. Det är som om krisen är ett fenomen som drar in över Sverige och det enda vi kan göra är att hoppas att det snart ska gå över.
På sätt och vis har de förstås rätt. Det finns inget som en svensk regering kan göra för att vända den globala krisen och se till att orderblocken hos Sandvik och Scania börjar fyllas igen.
Men det är inte det vi väljare vill höra. Vi vill höra hur Borg och Reinfeldt tänker dämpa nedgången här i Sverige. Hur ser listan med satsningar och skarpa förslag ut? Var är försäkringarna om att regeringen kommer att göra sitt yttersta för att mildra massarbetslösheten och se till att krisen inte sprider sig till offentliga sektorn?
I stället upprepar Borg och Reinfeldt samma gamla mantra: Nu gäller det att ta ansvar för statsfinanserna och se till att vi klarar tiden efter recessionen. Ju värre krisen blir desto viktigare är det uppenbarligen att hålla hårt i plånboken.

Denna överdrivna försiktighet är svårbegriplig. En exceptionell kris kräver exceptionella åtgärder. Ett budgetunderskott på över tre procent under 2010 och 2011, som regeringen spår, kan låta mycket, men med tanke på att vi upplever ett historiskt fall i efterfrågan borde regeringen våga mer än så. Det vore illa om det borgerliga traumat från 90-talets skuldkris lamslog Alliansen.
Det finns fortfarande tid att tänka om till vårproppen om några veckor. Om den inte upplevs som kraftfull kan medvinden i opinionen snabbt vända. Socialdemokraternas kritik mot regeringen för passivitet känns alltmer träffande i takt med att krisen fördjupas.
Alliansen har fått mycket beröm för sin krishantering. Och visst finns det en del att applådera, såsom det förnuftiga beslutet att neka statligt stöd till Saab. Men i mina ögon har regeringen hanterat högkonjunkturen betydligt bättre än man har skött lågkonjunkturen.
Kanske är Anders Borg för smart för sitt eget bästa.