Sex veckor efter att "Operation gjutet bly" avslutades frågar sig alltfler vilka mål som egentligen uppnåddes. Raketbeskjutningen har åter blivit vardag i södra Israel. Hamas sitter säkert kvar vid makten och har till och med fått se sin legitimitet växa runtom i arabvärlden.
Bilden av Gazakriget som en stor framgång håller på att omvärderas, berättar flera journalister som jag talar med.
Även mediebevakningen har hamnat under kritisk lupp. Jag deltar i ett seminarium på Tel Aviv-universitet med titeln "Two Different Wars? The Gaza War in the European and Israeli Media".
Det är en träffande rubrik. Israelerna fick nämligen se ett helt annat krig än vi andra. Medan vi tittade på al-Jaziras bilder från akutmottagningen, där blodiga barn bars in på löpande band, följde den israeliska tv-publiken i första hand de israeliska soldaternas situation.
Vi såg ett urskillningslöst våld som främst drabbade civila. Israelerna såg ett angrepp mot Hamas där civila i möjligaste mån skonades - ja, till den grad att Gazaborna förvarnades via telefonsamtal och flygblad.

Arad Nir, kommentator på israeliska Channel 2, är hård i sin kritik av de israeliska medierna:
- Vi misslyckades i vår rapportering. Vi gav inte tittarna tillräcklig information för att de skulle förstå vad som gjordes i deras namn i Gaza. Det fanns ingen proportionalitet i bevakningen. Av 90 minuter i ett program kanske sju minuter ägnades åt den andra sidan. Om det blir något åtal för krigsförbrytelser kommer israelerna inte att förstå varför.
Ett annat problem var att israeliska medier alltför okritiskt återgav militärens uppgifter. Varje kväll fick IDF:s talesperson lägga ut texten på bästa sändningstid.
- Medier måste sälja. Vi säljer genom att gömma undan vad som händer på den andra sidan. Europeiska medier säljer genom att förstora vad som händer på den andra sidan, summerar Arad Nir cyniskt.
Flera israeliska journalister vittnar om det starka kommersiella trycket under Gaza-operationen. Inget krig i modern tid har haft så starkt stöd bland israelerna som detta; 90 procent backade upp det.
När tidningarna publicerade kritiska artiklar blev de nedringda av arga läsare som hotade att sluta köpa tidningen. Ett kvinnligt nyhetsankare som ställde en kritisk fråga till en minister om attacken vid UNWRA-skolan orsakade en folkstorm med krav på hennes avgång. Allt detta skapade en pressad miljö i nyhetsrummen.

Men även om kritiska frågor nu har börjat ställas om Gazaoffensiven kvarstår en djup klyfta i synen på kriget mellan oss i Europa och israelerna. För israelerna var detta ett nödvändigt krig som svar på ett existentiellt hot från Hizbollah i norr, Hamas i söder och Iran i bakgrunden.
För de flesta européer var det en vettlös överreaktion på ett begränsat hot från Qassamraketer, som sin djävulskap till trots ytterst sällan skadar någon.
Till en del beror dessa skillnader på att vi i Europa inte ser konflikten i det regionala perspektiv som Israel gör. Men en minst lika viktig förklaring är antagligen den belägringsmentalitet som lever kvar sedan Förintelsen.
Under en middag i anslutning till seminariet pratar jag med Nurit Guttman, chef för Herzoginstitutet i Tel Aviv. Jag frågar om hon känner sig rädd, och hennes svar gör mig mållös:
"Ja, hela tiden. Jag vet att det är rent känslomässigt, men när jag hör bönen från moskén i grannbyn tror jag att de säger 'döda judarna' och att de ska komma och ta livet av oss allihopa."