Konkurrensen är visserligen inte mördande. Det räcker med att nämna namn som Thage G Peterson (S) och Anders Björck (M). Tolgfors har dessutom mycket kvar att bevisa.
Men så här långt övertygar han i sin roll. För första gången har vi fått en försvarsminister som har satt försvarsmakten under ett rejält förändringstryck. På tisdag röstar riksdagen om Tolgfors nya inriktningsproposition, som pekar ut en radikalt ny framtid för försvaret.
Det är inte en dag för tidigt.
Det är obegripligt att en så dyr och viktig verksamhet har lämnats vind för våg under så många år. Ända sedan kalla krigets slut har försvaret haft i uppdrag att ställa om till ett insatsförsvar. Det är 20 år sedan. Nu heter det att det nya försvaret ska stå klart till år 2014.
Man behöver bara skrapa lite på ytan för att hitta absurda exempel på ineffektivitet och miljardslöseri:
Det kostar drygt 700000 kronor att utbilda varje värnpliktig. Vi utbildar i dag mellan 5000 och 8000 värnpliktiga per år trots att bara en fjärdedel kommer att göra en insats utomlands. Resten är pengar i sjön.

Det finns 9000 officerare i det svenska försvaret, det vill säga långt fler än antalet värnpliktiga. Det är som om skolan skulle ha fler lärare än elever.
Det är 25 gånger dyrare att utbilda en elev på Försvarshögskolans chefsprogram än vid juridiska och samhällsvetenskapliga högskoleinstitutioner. Prislappen per år ligger på svindlande 938000 kronor, vilket får Harvard att framstå som rena Hermodskursen i jämförelse.
Det jobbar 1550 personer på Försvarets materielverk (FMV) och ytterligare drygt 1000 på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) trots att försvarsmateriel numera i första hand ska köpas färdigt från hyllan. FMV ägnar sig dessutom åt att upprätta blågula kravspecifikationer och certifieringsprocesser som gör materielinköpen extremt tidsödande och kostnadsdrivande.
Av försvarets 30000 man är det bara en dryg tredjedel som förväntas kunna göra en insats inom ett år. Resten är så kallade pappersförband.

Så där kan man hålla på. Det finns ingen ände på tokigheterna inom försvaret som de gamla systemfelen har lett till. Men nu har vi till sist fått en försvarsminister som vill röra om i denna gryta.
Vad händer då? Jo, en hel kader av försvarskramare reser sig upp och protesterar. Tolgfors omstöpning av försvaret har mött ett motstånd som saknar motstycke. Alla är emot "Tomhylsan".
De rödgröna klagar, trots att de själva har varit med och beordrat omgörningen av försvaret i Försvarsberedningen. Kritiken från höger är än mer oförsonlig. Tolgfors har anklagats för att banta sönder det svenska försvaret. Nu senast gråts det på borgerliga ledarsidor över förslaget från Marie Hafström-utredningen om att lägga ner FMV, FOI, Försvarshögskolan och Pliktverket och ersätta dessa med en enda myndighet.
Jag förstår mig inte på detta uppror. Om man verkligen vill ha ett fungerande försvar borde man ju tvärtom applådera Marie Hafströms utmärkta utredning.
Äntligen skärs onödig stödverksamhet bort och frigör resurser till försvarets kärnuppgifter. Alldeles oavsett om man tycker att försvaret ska kosta 30, 40 eller 50 miljarder så borde ju alla vara överens om att vi behöver få mycket mer pang för pengarna.

Min oro är inte att Tolgfors ska gå för hårt fram i sin uppröjning av försvaret, utan raka motsatsen. Jag är rädd för att krafterna som motsätter sig förändring kommer att bli för starka. Det militärindustriella komplexet ruckar man inte på ostraffat.
Än så länge har Tolgfors bara producerat visioner. Det är först när dessa ska omsättas i verkligheten i form av nedlagda regementen, myndigheter och vapentillverkare som vi vet om han lyckas - ja, om han ens får med sig sina alliansvänner i regeringen.
Jag håller tummarna för "Tomhylsan".